Filmprofiler väljer vd – del 3

1) Vem vill du se på posten som ny vd för Svenska Filminstitutet efter Anna Serner?

2) Vilka kompetenser anser du vara de viktigaste för en vd för Filminstitutet i dag? 

3) Om du var vd för Filminstitutet, vilka saker skulle du i första hand vilja ändra på, ta bort eller tillföra?



Helene Granqvist:

1. Jag skulle vilja se Linda Zachrisson på posten som VD för Svenska Filminstitutet efter Anna Serner. Linda har utmärkt sig som som en formidabel kraft för Sverige som kulturråd i Washington, inte bara inom filmområdet, utan inom konst och kulturområdet i stort vilket jag menar skulle gynna utvecklingen av svensk film. Det i kombination med Lindas tidigare erfarenhet av institutet som institution och hennes roll som utredare för Kulturdepartementet gör henne mer än väl lämpad att ta över stafettpinnen efter Anna Serner. Jag tolkar Linda som en person med förmåga att låta konsten vara i centrum, vilket jag menar är den bästa förutsättningen för ett levande svenskt filmklimat.

2. Att förstå hur ekosystemet för film i Sverige och internationellt fungerar, ta hänsyn till det i sitt värv men också ha mod att utmana «business as usual» med berättelsen och konsten i fokus. Film är den konstform med störst påverkan på hur vi ser på oss själva och världen. Det innebär ett ansvar för den som hanterar resurser att säkerställa att alla slags röster är representerade. Det kräver en VD för Filminstitutet som vågar utmana «heliga kor», många av dem med stora kapital i ryggen. I dag produceras mer film och folk ser mer film än någonsin. Då är det extra viktigt att offentliga medel säkerställer en mångfald av produktioner. Jag tycker också det är viktigt att vd för Filminstitutet tar på sig ledartröjan för att leda svensk film in i framtiden både i Sverige men också internationellt. Öka satsningar på innovation och talang. I den föränderliga värld vid verkar finns det massor att göra.

3. Uppdraget är ju just ett uppdrag, så det finns naturligtvis ramar en måste hålla sig inom. Men om jag tillåter mig att tänka radikalt hade jag skurit ner organsationen ordentligt, genomfört en flytt från Filmhuset och satsat på en «lättare» organisation – mindre administrativa kostnader och fler operationella. Jag hade arbetat för ökade anslag för talangutveckling, forskningssamarbeten och innovation. Jag skulle också frikoppla de tre uppdragen (filmarv, filmpedagogik, produktion/distribution) ifrån varandra. Eftersom mitt huvudintresse handlar om produktion/distribution hade jag satsat på mest radikala förändringar där och delvis slopat konsulentsystemet. För etablerade bolag/filmare hade jag velat se vad som hände om vi hade förhållit oss som vi gjort nu under Covid. Där bolagen själva tar beslut vad de vill utveckla och får stöd för det utan att konsulenter går in och «väljer», vilket i praktiken har den tendens att både sinka och hämma utveckling av projekt. För produktionsstöden hade jag velat se kommittéer som gjorde urval (jfr Konstnärsnämnden) och då gärna anonymt så gott det går. Jag skulle också vilja se över «geografin». I dag är Filminstitutet väldigt mycket förknippat med Stockholm, samtidigt som ansvaret är att arbeta för hela landet.  Jag hade velat se en uppluckring av centraliseringen och satelliter ute i landet. Jag skulle initiera och prioritera nya talangsatsningar, ett innovations-lab och forskningssamarbeten (inom alla områden i ekosystemet) med universitet och högskolor över hela landet. Jag vill också se ett utökat internationellt arbete med ett större grepp än idag där fokus allt för mycket ligger på festivaler och that’s it. Internationalisering av svensk film skulle kunna ske på så många andra sätt för att stimulera svensk synlighet, positionering och samproduktioner. Där finns ett jätteområde att utveckla.  Men mest av allt skulle jag arbeta för att få till en «vi-känsla» för svensk film som jag tycker saknas, när olika särintressen lägger alltför mycket energi på att konkurrera och bevaka sina territorier. Jag tror faktiskt Filminstitutet skulle kunna göra mycket nytta där. Självklart skulle jag också se till att det arbete Anna Serner satt igång för en väl representerad filmbransch fortsatte att utmärka sig både i Sverige och världen och gärna också fortsätta provocera. Konsten i centrum skulle vara mitt mantra.


Jens Assur:

1) En person som har en tydlig vision för svensk film de kommande tio åren och som är kompetent och stark nog att genomdriva den visionen. Personen bör ha en tydlig uppfattning om kulturen roll i samhället. Och, enligt mig, ha genuint intresse för konstnärligt arbete.

2) Hud av pansar. Branschen är spretig, det finns ingen fungerande affärsmodell, de små produktionsbolagen överlever knappt, de stora jättarna har under några år gjort den ena misslyckade satsningen efter den andra. Nivån på det som produceras internationellt är imponerande och har satt en ny standard som publiken vant sig vid – ett avsnitt av The Crown har väl typ samma budget som SFI:s totala produktionsstöd. Vi är ett land med en liten befolkning och en liten publik, branschen är ojämlik, den är konfliktfylld och de enda som verkar ha riktigt kul på jobbet är Ruben Östlund och Erik Hemmendorff … Den som tar över vd-posten och som vill förändra och utveckla, måste inte bara vara kompetent, utan också modig och stark. För reaktionerna på alla nya beslut kommer att vara brutala. 

3) Jag skulle ställa mig frågan: Hur kan SFI höja nivån på svensk film, så den är relevant för en publik, både i Sverige och världen? †Jag skulle titta på vilka filmer som får stöd och hur dessa filmer produceras.

Jag ser två vägar framåt:

Vision Talent: Omförhandla alla avtal med Teaterförbundet och andra aktörer så att det går att stödja och producera lågbudgetfilmer i Sverige. Det måste vara möjligt med lägre ersättningar, längre arbetsdagar et cetera, så att filmskapare ges †möjlighet att utveckla sitt språk. Denna satsning görs med målet att utveckla nya talanger, testa samarbeten och skapa intressanta filmer. Det är för dyrt i Sverige att göra billig film.

Vision Festival: Högre stöd, men också högre krav på de filmer som får traditionellt stöd. Kvalitet före kvantitet. Minska antalet filmer som produceras om så krävs. Målet med statligt finansierad film ska vara att producera filmer som platsar på någon av stora internationella festivalerna. Då når de också publik, både i världen och i Sverige. Svenska landslaget i fotboll har ju som mål att komma till EM och VM, inte bara ha kul på träningarna.


Elisabet Gustafsson:

1. Jag har inget namn och är dessutom rädd att man tror att en enskild person är svaret på Filminstitutet. Jag är kritisk till hur departementet underskattade den reform för hela branschen som det innebar att säga upp filmavtalet. Råden har knappast vägt upp bristande branschkunskaper hos styrelsen (även om den nuvarande är mer kompetent än den första), eftersom de inte har tilldelats något inflytande. Lägg där till en produktionsavdelning som inte kan särskilt mycket om att producera film, nätjättarnas intåg, biografmonopol och en pandemi ovanpå det – där har vi utmaningarna. Det behövs en vd som både förstår filmens särart, ser det som en konstform, kan ekonomi, kan sträcka ut handen till övriga branschen utan att lägga sig platt och förstå att utan filmskaparnas berättelser och kärlek till att berätta film, visa den och arbeta kameran, skulle inte Filminstitutet behövas. En både lyssnande person som kan tala med hela handen och omge sig med kompetenta medarbetare och inte jasägare.

2. Se svar ovan …

3. Jag skulle skrota konsulentsystemet och införa nämnder med ca tre personer. Ta bort marknadsstödet. Jag skulle se till så att man inte låser in sig i fiktion och dokumentär, se till så att de minsta barnen får se live-action och inte bara animation. Jag skulle kämpa för att AVMS-direktivet implementerades så att SFI fick en del av de pengarna. Jag skulle ta reda på vad branschen tyckte om institutet, ta in kritiken och se om det finns något som går att förbättra. Jag skulle se små producenter som potentiellt stora och viktiga för framtiden.  

POV_enkät_jakob.jpg 
Jakob Abrahamsson:

1) Anna Croneman. 

2) Filminstitutet har inte samma dominerande ställning i vad som produceras i Sverige och Norden som tidigare. Tv-kanaler och streamers med egna budgetar och agendor står för en hygglig del av produktionen. Icke desto mindre är det skitviktigt hur Filminstitutet hanterar sitt uppdrag. Jag tänker vi behöver någon stark men som vet att ämbetsmannisera rollen igen, armlängdens avstånd till politiken och regeringen, vilken det än månde vara, bör bli åtminstone en årlängd. Samtidigt bör det vara någon med visioner, smak och kunskap om branschen. Inte helt lätt.

3) Lite mer bransch i styrelsen. Lite mer 35mm-visning.


Helena Lindblad:

1) Jag är övertygad om att det behövs någon med insikt i och erfarenhet av filmvärldens speciella frågeställningar. Några namn som borde vara med i diskussionen är Charlotta Denward, Anna Croneman, Tomas Eskilsson och Pia Lundberg.

2) Bred branschkunskap och nätverk är väsentligare än generell chefskompetens. Betydligt lättare att leda folk om man förstår kärnverksamheten. Erfarenhet av produktion, distribution och publik bör vara a och o. Jag förväntar mig också en chef som verkligen älskar film och som har sett mycket svenskt, både nytt och gammalt, och kan sätta in dagens prekära situation i ett sammanhang samt förstår sig på filmpolitik. Ett starkt intresse för filmarvet är också viktigt!

3) Jag skulle vilja värna filmen som konstform i egen rätt i högre grad, låta den slippa vara ett politisk redskap.


Mattias Oscarsson:

1) Någon från utlandet, utan kopplingar till svensk filmbransch. 

2) Att sätta filmkonst framför mångfaldhetsrapporter.

3) Skrota marknadsstödet. 

Av Helene Granqvist, Jens Assur, Elisabet Gustafsson, Jakob Abrahamsson, Helena Lindblad, Mattias Oscarsson 3 juni 2021