Roy Andersson framför en av sina modeller (Foto: Johan Bergmark)

Om att vara människa och konstnär

«Jag vill inte skönmåla, men med hjälp av alkoholen har jag kunnat ta bort de värsta kanterna i livet, gjort det någorlunda drägligt ...»

Roy Andersson är aktuell i en ny dokumentärfilm och med en ny utställning på Kulturhuset i Stockholm. POV har pratat med regissören.



Sverige är inte bortskämt med filmutställningar. Medan konstinstitutionerna i Europa – såsom Film Eye i Amsterdam, Kinemathek i Berlin, Cinemateket eller Jeu de Paume i Paris – under lång tid skattat filmkonsten högt, har de svenska gallerierna ekat tomma på specifikt filmmaterial. Och fortfarande saknas ett museum eller center för film eller rörlig bild.

Flera uppslagsrika utställningar med tongivande filmare har därmed aldrig nått en svensk publik, inte ens den påkostade om Ingmar Bergman som turnerade världen över efter dennes död.

Det krävdes – till häromdagen – en potentiell folkhemsikon för att få till en ändring på det. I slutet av maj, lagom till att restriktionerna lättade, öppnade utställningen «Roy Andersson. Om detta att vara människa» på Kulturhuset i Stockholm, med allmänt tillgänglig profil – kompilationsfilmer sammansatta efter pregnanta teman som «Kärlek» och «Sociala hierarkier» varvat med scenografier som noggrant rekonstruerats efter verklig modell, här inräknat trompe l’oeil-effekter att särskilt fascineras av. Fram tonar bilden av ett folkhemssverige som många känner igen – om inte från filmerna så från reklamfilmer genom åren. Dags kanske för en yngre generation då – vilket utställarna uttryckligen haft som mål – att få upp ögonen för Roy Andersson och en fyra decennier lång verksamhet i Studio 24 på Sibyllegatan i Stockholm, där verksamheten för tillfället lever vidare utan Roy Andersson.

RoyAndersson.jpg

Samtidigt är det svensk premiär för Being a Human Person, av engelsmannen Fred Scott, ett rätt stillsamt och till synes uppriktigt porträtt av Roy Andersson under inspelningen av Om det oändliga, en film som inte heller väjer för mer personliga frågor och tillkortakommanden.

När jag får tag på Roy Andersson befinner han sig i sin sambos bostad i Lund, där regissören en gång inledde sin mer vuxna bana, med studier i bland annat filosofi, litteratur och nordiska språk. Hit har han pendlat mycket under de senaste åren. Han säger sig vara klar med Stockholm, vill inte bo i huvudstaden längre.

Blir det några fler filmer?

«Nej, jag känner ingen lust att göra en film till utan vill lägga all min tid på att skriva. Jag ville bli författare från början, det var snarare filmen som kom i vägen, men nu vill jag försöka ta upp skrivandet. Jag har en del idéer.»

I vilken form?

«Essäformen, tänker jag mig, den tillåter en att vara mer fragmentarisk. Jag tycker inte det linjära är så attraktivt längre, jag gillar det splittrade och fragmentariska. Och det är förstås något som avspeglar sig i mitt filmande. När jag började filma var jag djupt inspirerad av den neorealistiska andan, men efter hand tröttnade jag på den typen av realism och övergick till ett annat slags realism, en mer abstraherad stil. Med det sagt så är jag fortfarande ett stort fan av De Sica, men jag gillar Buñuel mer och det har jag alltid gjort. Och den förhöjda realismen är något jag alltid strävat efter, att uppnå det banala utan att det blir för banalt. Det är en skör linje och det har inte varit helt lätt att hantera.»

Vad läser du i dag?

«Jag läser helst essäer, och så går jag tillbaka till stora romaner som jag haft stora upplevelser av. Célines Resa till nattens ände, till exempel, den har jag ännu inte läst helt till sitt slut, trots att jag började på den för mer än tjugo år sedan. Det är för att den är så komplex. Under en längre tid hade jag även ambitionen att göra en filmatisering av den, men det gick inte att finansiera. Eller, det gick, men bara på engelska – jag ville göra den på franska.»

En av dina kollegor i dokumentären menar att dina filmer är «extremt självbiografiska», håller du med om det?

«Det har jag faktiskt inte hört någon säga tidigare, så det är lite nytt, även om det ligger lite i det. Jag kan inte göra något som inte ligger nära mig. Giliap, min mest självbiografiska och kanske mest sårbara film, är ett självporträtt av min egen ångest, ett stumt skrik, den är skev och lite obehaglig, vilket har att göra med att jag inte mådde så bra när jag gjorde filmen.»

Berodde det mest på framgångarna med En kärlekshistoria?

«Jag skulle tro det, även om det fanns flera skäl. Allt var så ytligt i samband med det, med alla möjliga som sa: ‹Den är så bra, gör en sån film till!›. Jag var tvungen att bryta med det, både innehållsmässigt och stilmässigt. Och eftersom jag alltid funnit mer tillfredsställelse inom konsten, alltså måleriet, var det mot det jag rörde mig mer. Det kändes helt enkelt mest givande.»

Från ett tv-klipp i samband med En kärlekshistoria, ett klipp som också är med i dokumentären, säger Roy Andersson – utan att låta det minsta kokett eller uppgiven eller ironisk – att han kanske inte alls kommer fortsätta inom filmen, att det finns andra saker han gillar att göra, till exempel mer säsongsbetonade aktiviteter som att arbeta som turguide i fjällen eller att verka inom hotellbranschen, denna senare miljö som också blev spelplatsen för Giliap fem år senare, där framför allt fagra flyttfåglar i form av Thommy Berggren och Mona Seilitz söker sammanhang och kanske mening med livet. Följt av ett svalt mottagande i Cannes visade sig svenska kritiker oförstående inför filmen. Den fiaskostämplades, och även om filmen senare blev föremål för revidering – med Ingmar Bergman som en av de mest profilerade sympatisörerna – höll «fiaskot» Andersson borta från långfilmen i 25 år.

En av de vanligaste bilderna i dina filmer är människor som i det lilla och i det stora flyr från olika situationer, tillfälligt eller mer varaktigt. Vi har piloterna som lämnar planet med fallskärm i Sånger från andra våningen, eller resenärerna med allt bagage på flygplatsen i samma film, frisören i Du levande som får nog av sin klient och sjappar från salongen (efter att ha försett densamme med icke-önskad frisyr), för att inte tala om den spritglade tandläkaren i Om det oändliga, som får nog av sin klient och hittar fristad i baren på hörnet. För vissa av dessa är flykten uppenbarligen noga planerad, för andra handlar det mer om instinkt i situationen och upprepning. Genomgående är situationerna drastiska. Det är ju inte ett helt ovanligt tema, det att fly, men varför återkommer du till det, tror du?

«Det har jag faktiskt inte tänkt på. Jag förstår vad du menar, jag återkommer till temat, men egentligen är jag fäst vid att vara hemma, att undvika sådana kritiska situationer. Jag tror det är ett sätt att visa hur människor hanterar sin frustration, men det kommer också ur en mer allmänt mittnöje. Vi lever i en värld där folk inte känner sig hemma, vilket är sorgligt. Att jag återkommer till det här motivet, eller den här scenen, beror nog på att jag vill visa hur människor löser saker i vardagen eller i det större. Jag menar inte att det är fel att fly, men det är inte en lösning som folk tror och jag försöker i någon mån avslöja dem.»

En av dina döttrar i den nya dokumentären säger att du inte varit en familjeman, stämmer det?

«Jag hoppas att det inte stämmer, för jag känner också att jag tagit ansvar och haft närhet till familjen, även om jag jag har varit upptagen med mitt arbete. På ett sätt har jag varit lite självisk i det där, men det har aldrig varit meningen, det har bara blivit så.»

Du kommer från en anspråkslös arbetarklassbakgrund på Hisingen i Göteborg, och du pratar ofta om familj och släktingar som förödmjukats. Hur mycket har revanschlustan byggt Roy Anderssons konstnärskap och karriär?

«Jo, men mycket kommer ur ett slags revanschkänsla, jag har alltid känt mig socialt underlägsen, liksom hela min generation i arbetarkvarteren på Hisingen. Jag upplevde särskilt att min mormor och morfar var så fruktansvärt hunsade av medelklassen och överklassen, så det är helt klart mitt revanschbegär som kommer till uttryck där, att skildra och ta ställning för människor som jag tyckt om och som jag haft i min närhet. Vilket har lett till att jag velat, om inte förödmjuka överklassen och medelklassen, så i alla fall slå ner på dem.

Hur mycket av de här sociala mönstren ser du runtomkring dig i dag?

«Inte alls så mycket nu som förr, vilket beror på att jag själv har blivit en del av överklassen. Men jag vill också säga att vilsenheten och rotlösheten är de viktigaste temana i mina filmer, inte bara arbetarklassens vilsenhet utan också överklassens, vilket på sätt och vis är ännu sorgligare.»

Känner du själv vilsenhet i tillvaron?

«På grund av mitt stora självförtroende så fruktar jag egentligen ingenting, jag upplever inte den här vilsenheten. Samtidigt valde jag en gång filmens värld också för att det är en kollektiv syssla, för att slippa sitta ensam på en kammare, som författare ofta gör. Så på det viset har filmandet med allt vad det innebär varit en social räddning för mig.»

Trots att du haft dina motgångar?

«Ja, trots det. Min karriär har över lag gått väldigt lätt, och de motgångar som jag haft ser jag inte nödvändigtvis som något negativt, snarare att de gett mig styrka och ökat initiativkraften. Jag har aldrig blivit handlingsförlamad, eftersom jag haft det här självförtroendet. Men nu när kroppen börjar bli gammal är det annorlunda.»

Filmen talar rätt mycket om din alkoholkonsumtion, under inspelningen av Om det oändliga hindrade den dig ibland från att arbeta. Vad har alkoholen för del i allt det här?

«Jag måste säga att alkoholen, jag vet att den inte är bra, har hjälpt mig att stå ut och klara hela tillvaron. Jag vill inte skönmåla, men med hjälp av alkoholen har jag kunnat ta bort de värsta kanterna i livet, gjort det någorlunda drägligt, men också med hjälp av mitt självförtroende.»

Hur ska du klara dig utan att det sociala som det innebär att filma och arbeta fram idéer, det som du talar så innerligt om i filmen, att arbeta och socialisera med alla engagerade och kompetenta medarbetare på Studio 24?

«Det är en intressant fråga, som jag inte har svaret på. Det är svårt att föreställa sig en tillvaro utan allt det sociala, jag trivs inte ensam på kammaren och det har jag aldrig gjort. Mina manus har till exempel tillkommit på krogen, likaså mina essäer och texter.»

Hur ser du livet framför dig?

«Jag vill vinna tid, för att kunna göra mer med livet, naturligtvis. Och om jag sköter mig, min hälsa, kommer jag kunna göra fler kreativa saker.»

Av Jon Asp 3 juni 2021