Adam Driver och Marion Cotillard med ensemblen till «Annette», regissören Leos Carax i solglasögon till höger. © CG Cinéma International

En bön för filmen

«Även om man har Cannes som plattform – som Loach (med två guldpalmer), Östlund (en) och Carax (ännu ingen) – bör ingen vara främmande för tanken att ge sig ut på vägarna och göra jobbet.»

I väntan på den omsusade musikalen «Annette», som inviger Cannes, funderar Jon Asp över den sköra linjen mellan framgång och motgång.



I dag inviger Leos Carax musikaldrama Annette, med Adam Driver och Marion Cotillard i huvudrollerna, filmfestivalen i Cannes. Även om det inte blir som förr är det ett försök att återgå till det normala, en omstart för filmen så som vi känner den. I tävlan om guldpalmen: tjugo manliga regissörer och knappt en handfull kvinnliga, precis som vanligt, och alltjämt inga Netflix-filmer.

wes-moss-tilda.jpeg

Det kunde annars ha kommit på Wes Andersons The French Dispatch, frankofil amerikan med en genomslagskraft som andra Cannes-habituéer bara kan drömma om, och nu med – även för hans mått – en ovanligt stjärnspäckad ensemble. Men Anderson, som öppnade festivalen med Moonrise Kingdom 2012, fick nöja sig med – ville bara? – tävling. Valet föll på på Leos Carax, enfant terrible-stämplad sedan 80-talet, en fransk visionär som gjort avkall på föga, fallit i glömska för många men som nu – trots allt – gjort sin första internationella film. En anakronism, som lever, i alla fall hjälpligt, bortglömd men också eftertraktad av en eliten som antingen är progressiv eller bara nostalgisk.

Vanliga filmtittare har på sin höjd sett Carax De älskande på Pont-Neuf, mer förkovrade vet att det framför allt är de tidiga filmerna som byggt regissörens stjärna, liksom även comebacken Holy Motors (dessa filmer som Rebecka Bülow skriver om i detta nummer av POV). Där finns den skruv som finansiärer och distributörer hoppas Carax ska kunna upprepa – hela skälet till att de tidigt bestämt sig för att investera tid och pengar i Annette, på liknande vis som förstås skådespelarna. Före Marion Cotillard var Beyoncé påtänkt. Har man, som Adam Driver, gjort Star Wars kan man inte tacka nej till Leos Carax. Lukrativt är det sällan, men varumärket underhålls. I denna filmens logik ryms essensen av Cannes: konst som möter populärkultur, visioner som fordrar ett tilltal. Inget nytt, frågan är dock hur mycket det hjälper. Vackra ansikten kan möjligen kränga en blockbuster men säkrar inte på egen hand framgångar i arthousesalongerna. Om Annette ska lyfta räcker det inte med storartade prestationer av Cotillard och Driver. Grunden ligger i att Carax kunnat bevara sitt egensinne, tron på sig själv.

carax-cotillard.jpeg

En regissör som återkommande avstått kända aktörer – eller i alla fall de största stjärnorna (som finansiärer och agenter föreslagit) – är Ruben Östlund. I förra veckan utövade han sin makt bland annat genom att lägga fram ett konkret förslag på hur svensk film ska återfå förtroendet hos den svenska publiken (Aftonbladet, 29 juni). Enligt Östlund går den vägen, vad det verkar, inte genom fler kända ansikten eller adaptioner men genom att varje regissör steppar upp och tar ansvar ända ut i landet. Att filmarna likt musiker eller ståuppkomiker drar på sig turnékläderna och kuskar land och rike runt, i små som större städer, för att tillgängliggöra det material som de en gång initierat och fått i uppdrag att iscensätta (med betydande statliga medel). Helt enkelt, berätta att filmen finns, och att den har en (eller flera) avsändare – i det större perspektivet meddela landets befolkning, i stigande grad faststreamade hemma, att svensk film existerar. Och för det förhoppningsvis få något tillbaka.

När filmregissören Ken Loach tillsammans med författaren Édouard Louis i samtalsboken Dialogue sur l’art et la politique (Puf, 2021) diskuterar konst och politik, inte minst i ljuset av det skenande klassamhället, är de inne på ett liknande spår som Östlund. Édouard Louis, stort genombrott med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule 2015, ser en av konstens grundläggande etiker i att försöka sprida verket dit det vanligen inte har access, få människor som inte är typiska kulturkonsumenter att upptäcka och ta till sig konsten. Han nämner teaterikonen Ariane Mnouchkine som en förebild medan Ken Loach gläder sig åt hur hans två senaste filmer presenterats för en bredare massa genom särskilt arrangerade visningar i fackföreningslokaler och i flera andra församlingar, även på pubar och i kyrkor. Detta gjorde att guldpalmsvinnaren Jag, Daniel Blake kunde visas fritt vid nära 7 000 sådana tillfällen, berättar Loach upprymt, liknande med Sorry we missed you häromåret.

daniel-blake.jpeg

Inga tvivel om att Loach och Louis tillhör konstens engagerade (på samma sätt som Carax tillhör de mer världsfrånvända), vilket är tydligt både i och utanför verken. Men det betyder inte att de har ett särskilt svar på frågan om vad konsten ska tjäna till.

«Konstens värde? Först och främst måste konsten få vara det den vill vara. Den bör vara det som fantasin producerar», säger Loach och fortsätter, «från den stund då någon säger: ‹konsten borde vara så här› eller ‹konsten borde vara så där›, det är då all kreativitet dödas fullständigt.»

Det som låter som en självklarhet är det inte längre, vare sig i världen eller i Sverige, där det utilitaristiska tar över. Goda intentioner har blivit viktigare än fria kreatörer, avståndet mellan beslutsfattare och utövare har – numera också enligt offentliga utredare – minskat.

Édouard Louis påtalar vikten av att inte ta något för givet, inte slentrianutfästa «att världen behöver konsten», bara för att så befästa den egna klassens privilegier. I stället förespråkar den unge författaren ett ständigt ifrågasättande som grundhållning. «Ju hårdare och mer kritisk man är gentemot konsten, desto bättre blir konsten. […] I själva verket är konsthistorien en lång historia om polemik, och det är så saker gör framsteg.»

Konstnärer är inga profeter, lika litet som de kan avkrävas avancerade politiska eller filosofiska kvaliteter. Men om konsten i framtiden ska angå fler än de redan privilegierade, kan det nog vara till fördel om fler tongivande använder sin röst och sin makt konstruktivt (särskilt eftersom allt färre beslutsförfattare gör det). För som Lisa Langseth skrev häromdagen, «filmregissörens yttersta uppgift måste vara att tjäna verket, inte moralen eller kapitalet» (Expressen, 2 juli).

Även om man har Cannes som plattform – som Loach (med två guldpalmer), Östlund (en) och Carax (ännu ingen) – bör ingen vara främmande för tanken att ge sig ut på vägarna och göra jobbet.

Av Jon Asp 6 juli 2021