Ur Leos Carax «Boy Meets Girl» © TriArt Film

Mellan yta och mening

«Leos Carax karaktärer är inkapabla att leva harmoniskt, passar inte in, står inte ut med sig själva och livet – ändå fortsätter de.»

Rebecka Bülow ser mönster och besattheter återkomma i den franska regissörens ombytliga skapelser. 



I Leos Carax debutfilm Boy Meets Girl från 1984 sitter Alex och Mireille bredvid varandra på en fest. I svartvitt foto och blek sminkning ser de ut som två stumfilmsskådespelare. De är unga, hjärtekrossade, desperata. Mireille ser ned i bordsskivan och säger sorgset: jag är den jag är den jag är den jag är

Filmen är också den första i den franske regissörens trilogi om Alex, spelad av Denis Lavant. Delarna är fristående och Alex behöver inte  tolkas som samma person i de olika verken utan ska kanske snarare ses som olika speglingar av regissören. Leos Carax är artistnamnet för Alexandre Oscar Dupont och ett annat alter ego är Oscar, protagonisten i Holy Motors (2012).

I Boy Meets Girl är Alex 23 år, kompromisslös och självcentrerad. Hans flickvän har lämnat honom för hans bästa vän, som han nästan stryper ihjäl. Alex säger, hellre dö än bli orörlig och senil. Han är besatt av sina «första» och har ritat en Pariskarta på väggen med dessa debuter som landmärken. Platsen för första kyssen, första snatteriet, första mordförsöket.

Leos Carax debut är ambitiös och presenterar mycket som sedan återkommer och fördjupas under hans karriär. Handlingen i Boy Meets Girl är inte särskilt intressant, behållningen är snarare den rörande humorn, enskilda scener och fotot av Jean-Yves Escoffier, som jobbat med Carax i flera produktioner. De svartvita miljöerna blir särskilt dramatiska av att filmen helt utspelar sig nattetid och att Alex alltid klär sig i randig skjorta och rutig kavaj, mönster som går igen på många platser i hans omgivning. Dialogen är dramatisk, övergår ibland i teatraliska monologer, som när Mireilles kille berättar varför han måste göra slut.

Boy Meets Girl ser inte ut som en film från 1984 utan är monterad av estetik från stumfilm och franska nya vågen. Greppet bidrar till gestaltningen av Alex. Han lever nämligen som om han betraktas utifrån, som om han vore på film. Han iscensätter sig själv med den anmärkningsvärda klädseln i randigt och rutigt, kartan på väggen och sitt dramatiska agerande. Dessutom är han aspirerande filmmakare.

Karaktärerna i filmen får mig ibland att tänka på seriefigurer. Alex dricker mjölk i en bar iklädd rutigt, som Fantomen, han växlar bara mellan likadana skjortor, som Kalle Anka. Men ändå blir varken han eller Mireille till seriefigurer och de stelnar heller inte som referenser till andra filmer. De plågas ju så av att de är just sig själva. Jag är den jag är den jag är den jag är …

mauvais_sang_3_kopia.jpeg

I Caraxs andra film Ont blod från 1986 är Alex förälskad i Anna (Juliette Binoche). Alex röker på trottoaren när David Bowies «Modern Love» spelas i radion. Han börjar springa, snabbare och snabbare längs trottoaren, hoppar, slår sig själv i ansiktet och i magen medan han springer, hjular, exploderar av känslor.

Alex liksom svämmar över, brister i ren förtvivlan eller eufori, en sorts katharsis som Carax ofta bygger sina filmer kring. Utbrotten avslöjar en kraft, som annars hålls tillbaka, och mättar dessa scener med spänning. Och att det sker till just denna berömda Bowie-låt, popmusik om att vägra tro på den moderna kärleken, är knappast en tillfällighet. Alex vill ju ha den kompromisslösa romantiska kärleken, som i Ont blod också är något omöjligt.

ob_b9e946_lesamantsdupont-neuf-preview.jpeg

Alex är vansinnigt förälskad även i den tredje Alex-filmen: De älskande på Point Neuf (1991). Även här spelar Lavant mot Binoche men produktionen var olycksdrabbad. Lavant fick en svår handskada, Binoche höll på att drunkna, budgeten överskreds gång på gång. Filmens protagonister Alex och Michele är hemlösa. De sover på Paris nionde bro som är avstängd för restaurering. Alex missbrukar sprit och lugnande, Michele har en ögonsjukdom som gör att hon ser allt sämre. De älskande på Point Neuf är stilistiskt relativt konventionell och lika tragisk som sprudlande.

Binoche och Carax var ett kärlekspar men hon gjorde slut under produktionen (upprörd över att hennes karaktär dör i det ursprungliga manuset, han fick skriva om). De älskande på Point Neuf handlar om just den stora förälskelsen, om att förändras i någon annans blick. Michele är konstnär och målar av Alex. Hennes blick förändrar honom. Vanligtvis är han förtvivlad och gör sig själv illa, men när hon målar av honom ser han sig själv annorlunda, han säger till och med att han tycker om vad han ser.

Det är fint att förälskelsen inte idealiseras, den gestaltas snarare som ett slags galenskap, ett gränslöst insisterande. Parets känslor för varandra visas inte med sexscener, knappt ens med kyssar. I stället gestaltas extasen med rusnätterna till Paris fyrverkerier, Alex bakåtvolter på broräcket, de snor en båt och åker vattenskidor längs Seine.

I Boy Meets Girl finns inte heller några explicita sexscener. Intimiteten skildras på andra sätt och den är aldrig självklar. En särskilt fin scen utspelar sig efter att Alex snattat skivor till ex-flickvännen. Han går in i hennes trapphus med skivorna för att lämna dem. Men det hörs inget miljöljud. I stället låter Carax sin publik lyssna till samtalet som pågår inne i ex-flickvännens lägenhet, mellan henne och Alex bästis. De pratar om oralsexet de just avbrutit. Samtalet är mer krasst än erotiskt. Eftersom Carax inte visar kropparna i bild så får han i stället sin publik att göra en egen bild av det bistra, otillfredsställda paret i sängen. Samtidigt befästs Alex position som osedd och utanför.

De älskande på Point-Neuf blev en kommersiell succé, därefter gjorde Carax Pola X (1999), som floppade både bland kritiker och publik. Det blev svårt att hitta finansiering till nästa film och Holy Motors hade premiär först 13 år senare.

holymotors4_kopia.jpg

Holy Motors följer Oscar som åker omkring i Paris i en vit limousin. Mellan varje gång han kliver ur fordonet har han bytt namn, fått ett manus liksom smink och kostym och ställer till med en scen. Han kliver in i en lägenhet och är en rik döende man. Han är gangster, tiggare, galning, stenrik familjefar i kostym. Han lever i ett ständigt skådespel men utan kameror, samma gäller för människorna han möter. Men vem här han? I limousinen verkar han ofta trött. Han beklagar sig över hur kamerorna blivit mindre och mindre, till och med osynliga. De brukade vara större än oss.

Filmen är späckad av referenser både till Carax tidigare verk och till andra filmer. En vanlig tolkning är att Holy Motors handlar om själva filmmediet. Jag tänker att den mer specifikt handlar om vad det är att uppleva och känna sig själv och omvärlden, genom filmmediet. Att konsumera film och rörlig bild påverkar självklart hur vi organiserar perceptioner och upplever saker generellt. Film är inte frånskilt livet, film är en del av livet, liksom skådespelet (även om olika kroppar har tillträde till olika scener och kostymer; Oscar är en vit man i limousin, det är han som klär ut sig till tiggare och inte tiggaren till honom).

Referenserna i både Boy Meets Girl och Holy Motors har effekten att filmerna pekar ut sig själva som fiktion, släpper alla anspråk på att vara dokumentära eller i den meningen visa någonting autentiskt. I själva verket rör sig filmerna bortom skarpa motsättningar mellan yta och djup, fake och äkta. Vi spelar jämt, inför andra och oss själva, vi poserar som på filmen. Vi är också smärtsamt äkta.

Jag är den jag är den jag är.

Mireille vill dö, hon tvekar med saxbladet vid handleden, klipper i stället av sig håret. Självmord och självhat är ett återkommande tema i Leos Carax filmer. En av Oscars rollfigurer är en elak pappa som hämtar sin tonårsdotter från en fest. I bilen genomskådar han att hon ljuger om hur festen varit och det framkommer att han ska bestraffa henne för lögnen. Innan hon stiger ur bilen frågar hon vad som blir hennes straff. Ditt straff är att du är den du är, säger han.

boy_meets_girl_5_.jpeg

Leos Carax karaktärer är inkapabla att leva harmoniskt, passar inte in, står inte ut med sig själva och livet – ändå fortsätter de. Trots att filmerna handlar om livet som akt och skådespel finns där ofta ett insisterande på att ytan rymmer något slags mening, på liknande sätt som att vi är äkta och samtidigt poserar.

Det finns till exempel ingen tydlig poäng med Oscars skådespelande. En kostymklädd man som verkar vara hans arbetsgivare dyker upp i limousinen och frågar hur Oscar orkar fortsätta med verksamheten. Varför agera när kamerorna är borta, brukar man inte säga att skönheten ligger i betraktarens öga?

För det sköna i handlingen, säger Oscar.

Skönheten är drivkraften och medlet. Alex har ritat Pariskartan med hans första direkt på väggen, gömt bakom en tavla. Han dokumenterar sitt liv, poserar, men inför vem? Inte heller han står inför en kamera, men han iscensätter sig själv.

Jag tänker att Alex har en filmisk upplevelse av tillvaron, där han skapar egna berättelser, ger saker sin skönhet och vikt, som om det vore på film. Numera kan livet knappt vara som en film för det är jämt en film, inför övervaknings- och mobilkameror. Men med en ansträngning kanske det ändå går att nå den där filmiska upplevelsen av livet, som mer har att göra med skönhet och mening än blicken utifrån. Man kan till exempel testa att rita något bakom en tavla hemma, utan att säga det till någon.

Av Rebecka Bülow 6 juli 2021