Julia Werup och Nina Hobert ur den senare långfilmsdebut «Julia & jag» © Nina Hobert

Med kameran som tröst

«Jag har gjort bort mig totalt. Nu kommer Klara att åka tillbaka till Svenska Filminstitutet på Gärdet, dricka kaffe med Anna Serner och berätta om den där patetiska Nina Hobert och vilket psykfall hon är.»

Filmdebutanten Nina Hobert berättar den utsatta historien bakom personliga vänfilmen «Julia & jag», och visar bilder ur en kreativ och uppslitande vardag.



Det är vinter 2018 och jag har jag tagit mig till caféet Vurma på Södermalm. Jag ska ha ett möte här. Filmkonsulent Klara Nilsson Grunning har svarat att hon kan tänka sig att träffa mig en stund. Jag har mailat henne i månader. Skickat min portfolio och något slags CV. Bönat och bett om att få presentera en idé för henne.

Nu står jag här som ett vrak i en vinterjacka. Blek, ful, okarismatisk och söndergråten. Det är trångt, lite murrigt och alla fikasugna cafégäster verkar glada. Vad fan håller jag på med? Jag bestämmer mig för att gå därifrån, vänder mig tvärt, vinterkräksjukan är en bra ursäkt hinner jag förhandla med mig själv innan jag under en halv millisekund och på cirka 158 graders rotationsradie möts av ett leende, en snabb vinkning och en röst som säger:

«Jag är snart klar. Sätt dig ned så länge så kommer jag.»

Fan också. Det är Klara Nilsson Grunning.

«Okej», pressar jag fram. Och gör som hon säger.

Följande timme är svår att återberätta. Klara Nilsson Grunning är allt det jag inte trodde att en filmkonsulent skulle vara. Hon nickar intresserat, ställer frågor, berättar om sig själv. Jag svarar, börjar storgråta, och hon säger att det är okej, man får gråta, det är mänskligt, här är en servett, är du säker på att du inte är hungrig? Lite te? Jag bjuder!

Jag berättar om min idé och att jag redan har börjat filma på den. Jag förklarar att jag är rädd. Att filmen nog måste bli personlig. Mina handflator är fuktiga och ögonlocken pulserar. «Man behöver inte kasta sig ut», säger Klara. «Det räcker med att ställa sig och titta nedför branten.»

Jag får snart instruktioner om själva ansökningsprocessen. Om papprena som ska fyllas i, synopsisen som måste skrivas och premisserna som tyvärr är anmärkningsvärt hårda om man som jag är ny kreatör och aldrig har gjort en dokumentärfilm förut. Jag antecknar, nickar, men när jag går därifrån gör jag det i en omtumlande känsla av att ha tappat kontrollen. Jag har gjort bort mig totalt. Nu kommer Klara att åka tillbaka till Svenska Filminstitutet på Gärdet, dricka kaffe med Anna Serner och berätta om den där patetiska Nina Hobert och vilket psykfall hon är.

Regnet öser ner när jag bedrövad promenerar hemåt längs Hornstulls strand, med sången om min egen otillräcklighet dånande i huvudet. Två månader senare har min ansökan om utvecklingsstöd för dokumentärfilmen Julia & jag blivit beviljad.

Om vi backar bandet till några månader tidigare är det där och då som allt det här har satts igång. Jag har börjat filma min barndomsvän Julia i Köpenhamn. Vår vänskap har alltid haft ett slags inneboende poesi. Jag kan inte verkställa mitt tilltänkta avslut på livet utan att ha lämnat något av konstnärligt värde efter mig, har jag kommit överens om med mig själv. Jag ska få försvinna men först ska jag göra en film. På så sätt kan jag lämna utan att allt har varit förgäves.

Julias liv är helt annorlunda mitt. Hon hånglar och dricker rödvin och sjunger i rockband och skriver dikter. Hon lever, vibrerar och företräder den typ av konstnärspersonlighet som jag trodde bara fanns i litteraturen. Jag vet inte vad jag ska kalla den gnista som tänds inuti mig när jag filmar henne, men det som sker är så oemotståndligt och jag bara måste fortsätta. Snart följer jag med på sådant som varit omöjligt de senaste tio åren: tillställningar, folksamlingar, festkvällar och kalas.

Med kameran framför mig lyckas jag glömma att kroppen är där, hur mycket jag hatar den, att den är fel, ful, tjock, svullen, äcklig, vanskapt och att det enda jag vill är att svälta bort den.

I min dator i min lägenhet har jag upprättat ett Premiere-projekt. Det återvänder jag konsekvent till med nytt filmat material. Jag sorterar in det i mappar, klipper, och säkerhetskopierar, en omprojicerad ätstörning kanske, vad vet jag, men det är ångestdämpande och meningsfullt. Jag blir lugn.

Mitt klipp-projekt är vad jag föreställer mig att en karta är för den som orienterar. Bit för bit lägger jag till de sekvenser och händelser som tillkommit i mitt och Julias liv. Jag har ingen aning om vart jag ska men på skärmen framför mig kan jag trots det se att jag hittills har gått rätt.

Under vintern åker jag till Los Angeles där jag har varit bosatt från och till. En dag får jag ett mail från filmkonsulent Lisa Nyed på Film i Skåne. Hon har läst min projektbeskrivning och vill gärna ha ett telefonmöte. Kan jag i övermorgon? Absolut, här är mitt nummer.

Klockan är 06.45 och jag sitter på Gelson’s i Pacific Palisades när Lisa ringer mig via FaceTime och jag diafragma-andas in djupt innan jag svarar.

Det är rejäl fördröjning. Samtalet haltar. När jag börjat svara ställer Lisa en ny fråga. Sen vice versa. Och allt är bara så pinsamt. Och det blir fel. Och det blir konstigt. Och jag lyckas inte alls förklara mig på det där broderande övertygande sättet som jag skulle vilja, och dessutom är jag så fe-ruktansvärt nervös. Vi lägger på och jag stirrar in i väggen. Skäms som en hund över vad som just skett. Ser framför mig hur Lisa Nyed på Film i Skåne ringer upp Klara Nilsson Grunning på Svenska Filminstitutet och frågar hur i helvete hon kan stötta ett projekt med en så labil upphovsman och hur Klara Nilsson Grunning sedan ringer upp Anna Serner som i sin tur kontaktar mig med en påhittad ursäkt om att Svenska Filminstitutet nu på grund av Moderaternas kulturpolitiska inflytande har fått begränsade stödmöjligheter till konstnärliga gestaltningsprojekt så tyvärr måste de med omedelbar verkan avsluta allt samröre med mig, visst är det trist, men ha det fint, lycka till, hej!

Jag går hem och duschar kallt. Några månader senare har min ansökan om utvecklingsstöd hos Film i Skåne blivit beviljad.

Snart börjar det där mörkret inuti mig bli större. Kroppen gör ont. Hjärtat slår långsammare. Andningen känns tyngre. Jag känner mig konstant febrig, svullen och trött. Var och varannan dag är jag på vårdcentralen vid Åhléns. Jag har MS. Jag har cancer. Det är omöjligt att må så här dåligt utan att vara allvarligt sjuk. Kan vi snälla ta nya prover? «Jamen hej hej Inga-Lill sjuksköterska, det här är Nina Hobert igen.»

Jag har slutat som fotograf nu, min ångest är för stark. Det går inte längre. Jag klarar inte av att åka hem till framgångsrika personer och ställa frågor om var deras platsbyggda kökshyllor och över-Atlanten fraktade hallmattor kommer ifrån. Jag kan inte stå som en pajas och spela glad och normal. Snart ska jag få försvinna repeterar jag inför mig själv under de dagar då jag inte kommer upp ur sängen. Snart ska jag få försvinna. Jag ska bara göra klart den här filmen.

Jakob Ström och jag träffades för första gången på Nytorget i Stockholm, när jag var 22 år gammal och hade regisserat min första kortfilm. «Vilken jävla voiceover du har», utbrast Jakob. Ett par år senare ringde han upp och bad mig göra röst och musik till en välgörenhetsfilm som skulle heta «Kära Pappa».

«Jag vill verkligen att du ska göra det här Nina», sa Jakob och fick mig att våga tro på en kapacitet som jag inte visste att jag hade. Jag tackade ja för att det var Jakob och för att altruism sägs vara hälsosamt. «Kära Pappa» exploderade, slog något slags viralt rekord i antal visningar på sociala medier, och plötsligt fick jag en indikation om att de där sköra pianomelodierna som jag komponerade nog borde spelas in fler av, och att sättet som jag läser in på – trots att det har avvikande betoningar och allt annat än magstöd – kanske fungerar ändå.

Så därav, någonstans under 2018, på frågan om hur jag nu skulle lyckas göra en dokumentärfilm som delvis handlade om mig själv utan att jag själv syntes, blev svaret snart självklart. Jag ska vara där genom röst och musik. Jag ska använda mig av min dagbok. Jag ska finnas till på det sätt som jag önskar att hela mitt liv gick att finnas till på.

Mitt i allt får jag för mig att det jag filmar blir fult. Ja, materialet ser helt plötsligt förfärligt ut.

Jag säljer min Canon 1DX, googlar maniskt recensioner och bestämmer mig för en Sony som jag köper efter inrådan av Tore och Alex på Scandinavian Photo. Mitt klipp-projekt har börjat hänga sig, det är en bugg, eller ett systemfel eller en dåligt uppdaterad version, ingen vet, allt bara snurrar – precis som teknik alltid gör – men Max Hagelstam i Postproduktionsgruppen på Facebook verkar ägna majoriteten av sin vakna tid åt att försöka hjälpa mig med att lösa problemet. Vi raderar cachefiles. Installerar om program. Uppdaterar. Ångrar oss.

«Mattias!!!», sms:ar jag alarmerande några veckor senare till Mattias Eklund som är ljuddesigner och ställföreträdande mottagare av alla mina bekymmer med ljud som inte låter som sig bör.  «Det brusar i mina pianoinspelningar!»

«Nej det gör det inte», svarar han.

«Jo det gör det!», skriver jag.

«NEJ det gör det inte», svarar han.

Och alltså JO det gör det där och då. Det är bara det att en tid senare, när jag slutat lyssna på ljudet tolv gånger i timmen så har bruset försvunnit. Och såhär håller jag på. Identifierar katastrofer. Bränner upp min hjärna tills jag löst dem.

Tekniken är besvärlig men metoderna för att lösa den är utåtriktade. De ger mig kraft. En dag när allting fuckat ur fullständigt lyckas jag till och med sträcka mitt socialpsykologiska riskkapital så långt så att jag tar tunnelbanan ut till Sätra där Håkan Larsson som är frilansande filmfotograf arbetar. Trots att jag inte har träffat honom förut så vågar jag sitta ner bredvid honom och lära mig om hur man synkroniserar ljud och bild i en fantastisk men oanständigt dyr plugin som heter Pluraleyes. Successivt känns tillvaron lite lättare och när pappa frågar om jag vill komma och hälsa på honom på Färöarna där han under några månader regisserar en långfilm tackar jag ja. Det är en omtumlande upplevelse. Där står jag i kölvattnet av mitt patetiska självförakt, mitt i naturens vidunderliga mirakel, bland klippor och havsdjup, och himmelens oändlighet medan ett trettiotal passionerade filmarbetare rusar runt från gryning till midnatt, i galonbyxor och gummistövlar, mot en enda gemensam konstnärlig vision: att skapa en film tillsammans. Jag ser Andreas med sin tunga kamera, Aida med sina fiskvagnar, Micke Lundberg med sin hökblick och Livia med sitt knivskarpa fokus. Plötsligt drabbas jag av en hemskt sorglig insikt om hur mycket jag saknar allt det här: denna unika känsla av mänsklig samhörighet där var och en sköter sitt men ändå är tillsammans.

När sommaren kommer bosätter jag mig på Österlen. Där är också Lisa Ekberg som klipper pappas långfilm. Jag fascineras av hennes personlighet: hur hon gått sin egen väg och vågat avvika från flera normer. Hur hon klipper film som om vore den Gamla Testamentet och hur hon cyklar ner till havet om kvällarna, ensam, för att bada.

En gång i veckan kommer cellist Ingrid Nordenhake med buss 3 från Simrishamn. Jag hämtar henne på torget. Det är förödande varmt den sommaren och hennes cello som hon bär på ryggen är nästan större än hon själv. Jag har inrett en garderobsgavel med frigolit och lite duntäcken där vi spelar in musik. Var tjugonde minut måste vi bryta för att Ingrid knappt får luft. Vi går ner till köket för att svalka oss. Jag har köpt kanelbullar hos Gun på Kiviks bageri och vi dricker kaffe, torkar svett, pustar ut, innan vi går upp till garderoben för att fortsätta spela in.

Det blir vackra melodier. Ingrid arbetar precis som jag: fåordigt, noggrant och djupt koncentrerat.

Mitt filmande har fortsatt men ingenting har blivit som jag har tänkt mig. Filmen handlar inte om Julia, den handlar om oss, om vår vänskap. «Så mycket som jag lämnar ut Julia måste jag våga lämna ut mig själv och lite till», har min etiska kalkyl sett ut, med bakgrund av min rädsla för att bli en såndär som profiterar på andra människors livsöden utan att riskera mitt eget.

Julia vet naturligtvis att jag filmar men inget alls om att jag klipper. Framför allt vet hon inget om att det hela är på väg att bli en «riktig» film. Vi pratar inte om den. «Filmen» är liksom ingenting vi förhåller oss till som en tredje part.

Hösten 2021 är Julia & jag i princip helt färdigklippt. Det är nu allting ska avgöras. Julia måste få veta, måste få se, och om hon inte vill att filmen ska visas så ska den inte det. Så har mitt avtal med mig själv varit ända från början och det står jag fast vid. Det är oktober och klarblått och fyra år har gått sedan jag började filma «Julia&Jag» när jag kliver ut genom dörren på gatan i Malmö, in i bilen, och åker över Öresundsbron med en dator, en hårddisk, och en vibrerande medvetenhet om att mitt liv kommer att vara förändrat för alltid nästa gång jag åker tillbaka.

Kvällen innan har jag skickat ett SMS till Julia. «Julia», har jag skrivit. «Filmen om vår vänskap är klar och jag vill visa den för dig.»

«Herregud!», har hon svarat. «Tänk om jag hatar den?»

«Då är det okej», har jag lovat. «Då behöver ingen få se den.»

Väl framme i Köpenhamn lägger Julia och jag oss i sängen i hennes sovrum. Vi stänger alla dörrar och fönster. Jag knuggar in hårddisken och ger henne ett par hörlurar. «Här, du får titta ensam», säger jag och sedan tar jag hennes hand, lägger en kudde för mitt ansikte och blundar i en timme och tjugo minuter medan hon trycker på play och för första gången ser min film om några av de mest kaotiska, utlämnande, sårbara, åren i våra liv. När det hela är klart gråter Julia som ett barn, sjung-skriker hon på sin melodiösa skånska «Det här är det vackraste jag har sett, det här är det vackraste jag har sett!» Sedan ligger vi som två barn och håller om varandra. Tårarna rinner. Allting har varit värt det, tänker jag tyst för mig själv. Allting har varit värt det

En ljummen natt i Frankrike, när jag var ung och dum och alltid full och liftade hem från en nattklubb med en galen affärsman som körde Porsche i 210 kilometer i timmen, hann jag tänka tanken att jag just där och då befann mig i brytpunkten mellan liv och död. Märkligt nog är det också bäst så jag kan beskriva känslan under våren 2021 då jag slutför postproduktionen med «Julia&Jag». När kolorist Ted Karlsson förvandlar oanständigt högt ISO till ren visuell njutning, när pianist Oscar Fogelström lägger nytt piano utan brus på mina kompositioner, när ljudläggare Nils Olsson dekorerar ljudlandskapet med måsar som skriar på det där ornitologiskt verifierade sättet som han tycker passar så bra in på tidskod 00.51.43, och när Köpenhamns dokumentärfilmsfestival CPH:DOX hör av sig till mig en vindpinad dag i januari och säger: «Grattis! Din film Julia & jag är nominerad till Nordic Award», ja då står jag mitt i den där brytpunkten.

Och under alla psykologbesök sedan, när jag sitter hos Susanne med nya påhittade anledningar till varför allt kommer att gå åt helvete, inte minst den dagen då jag har ett missat samtal från Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet och jag är 100 % övertygad om att hans ärende är att meddela att min film är det värsta han någonsin sett och att jag måste betala tillbaka mina stödpengar innan dagens slut. «Jag VET att det är det han kommer säga! Jag KÄNNER det på mig», snörvlar jag och min enastående intuition. Eller dagarna innan premiären. Då jag vandrar psykotiska varv i Rönneholmsparken med skammen bultande i varenda liten kapillär i hela kroppen, fundamentalt övertygad om att filmen jag gjort är ett misslyckande och att jag kommer att förstöra Julias liv. Med mamma i luren, inte bara en utan kanske tio gånger om dagen. «Jag kommer inte att klara detta. Jag kommer inte att klara detta.»«Tänk nu på vad vi sagt innan Nina; ett steg i taget.»

Och morgonen den 21 april. När jag ligger på min yogamatta och ska sätta på en låt på Spotify, måste försöka meditera, råkar trycka fel, kommer in på min inkorg och får syn på ett mail med en rubrik som gör att jag sätter mig upp tvärt, stirrar på skärmen och omedelbart inser att nu, nu har det gått riktigt illa. Nu har det spårat ur. Nu har jag blivit sinnessjuk och måste läggas in på psyket.

Jag ringer pappa. Han svarar efter några signaler.

«Pappa?»

«Ja?»

«Vilket datum är det idag?»

«28:e april»

«Vilken tid är det?»

«Tja, kvart över elva»

«Vilket datum är du född?»

«Född? Hallå?! Vad är det som händer? Du låter konstig.»

Tystnad.

«Jag har fått ett mail pappa.»

«Jaha?»

«Men jag tror inte att det är på riktigt.»

«Nehe.»

«Jag tror att jag har blivit galen pappa.»

«Jamen vad fan vadå … vad står det?»

«Det är från CPH:DOX och det står Grattis Nina! Din film har vunnit Nordic Award.»

Delar av mitt skapande -300 HELPDF2.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF3.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF4.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF5.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF6.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF7.jpgDelar av mitt skapande -300 HELPDF8.jpg

Delar av mitt skapande -300 HELPDF9.jpg

Av Nina Hobert 6 juli 2021