Ur Jan Troells «Här har du ditt liv» (1966) © AB Svensk Filmindustri

Filmpoesi som sjuder av liv

«Dessa filmer andas en renhet och en omedelbarhet som visar att Troell ser lika mycket med ögonen som med hjärtat.»

Stig Björkman om 90-årsjubilaren Jan Troells första storverk, «Här har du ditt liv».



Här har du ditt liv är ett av de mest övertygande debutverken i svensk film, en coming of age med släktskap med andra uppväxtberättelser som Truffauts De 400 slagen eller Ken Loachs Kes – falken. Filmen bygger på Eyvind Johnsons självbiografiska serie Romanen om Olof. Här har du ditt liv beskriver en ung människas väg till mognad. Den unge Olof har redan före filmens första bilder packat sin ränsel för att ge sig ut i världen. Han bryter upp från sitt fosterhem, och fostermoderns stillsamma förmaningar ringer i hans öron långt efter det att tåget han färdas med har lämnat stationen. Ut i världen, det innebär arbete och ansvar. Olof går ut i den norrländska fattigbygden, från arbete till arbete, driven av sin längtan bort och än vidare. Han betraktar tillvaron och dess villkor med ett närmast ordlöst accepterande. Men under arbetet med timmerflottningen och vid sågen eller vid smedjan ser han på sina kamrater med en stadigt växande insikt, «att hans liv inte kommer att bli som deras». Här har du ditt liv visar inte minst hur Olof kommer till insikt om språkets möjligheter och nödvändigheten av handling. Han växer i mänskligt och socialt medvetande. Till slut kan han formulera sin längtan i mer konkreta termer.

Jan Troell började sin filmverksamhet med ett antal kortfilmer, och de bästa av dessa tidiga verk är porträttstudier, Porträtt av Åsa, om en liten treårig flicka och Johan Ekdal, om en pensionär. Dessa filmer andas en renhet och en omedelbarhet som visar att Troell ser lika mycket med ögonen som med hjärtat. Samma närhet som finns i dessa korta vardagsdikter gjuter liv i filmen om Olof. Här har du ditt liv är en återblick på ett tidsskede, men filmen fungerar också på ett personligt plan som en erinran om en tid som flytt, som minnen av en förlorad ungdom. Filmens ton är nostalgisk och smått melankolisk. Den visar ett återskapat stycke verklighet, vilket ger filmen dess struktur. De inledande episoderna är korta, avhuggna. Endast essensen av förloppet finns kvar. Här arbetar Troell med rationaliseringar och poetiska förkortningar. Hela sekvensen har karaktär av glimtvis ihågkomna minnesbilder, som filtrerats genom tiden och den vemodiga känslan av något sedan länge flytt för att sedan få sin definitiva form.

Detta inledande montage visar Troells poetiska förhållande till texten. Olof följs över den kalhuggna mon av sin fostermor. Avskedet mellan de två redovisas inte i bild. Vi hör i stället hennes oroliga och tafatta farväl, när Olof redan sitter på tåget, där utsikten genom fönstret blivit ett med hans drömmar. Troell har gjort en vacker symbol åt Olofs längtan, en fågel – blå som hoppet – svävande över ett gyllene landskap. När tågfärden närmar sig sitt slut, tycks vagnen med Olof fara ända in i hans föräldrahem. Utanför kupéfönstren glider familjeporträtten förbi. Där står plötsligt Olofs syskon och hans mor. Vi hör tåget bromsa in. Olof är hemma. I Troells lyriska betraktelser är utelämnandet lika viktigt som redovisningen.

troell-olof.jpeg

I filmens inledning dominerar dessa fragmentariska scener, där dröm och minne förenas. Olof är ännu inte riktigt gripbar. Han är en åskådare av livet, en som ännu inte blivit delaktig. Så småningom blir episoderna mer substantiella, sedan Olof funnit sitt språk och kan uttrycka sig i den situation han befinner sig. Han sätter sig upp mot sågverksdisponenten, som inte ser någon mening i att låta maskinerna stå trots att en lärlingspojke nyss fått dödliga skador under ett raserat timmerlass. Han protesterar mot biografägarens snålhet och kryperi för borgerligheten. Han diskuterar politik och livet med bäste vännen Fredrik. Men när Troell skall redovisa Olofs politiska uppvaknande får scenerna närmast karaktär av mekanisk resumé. Olof läser kampdikter, studerar, demonstrerar. Men här, där Olof saknar en motspelare att relatera sina nya insikter för, sker ingen övertygande gestaltning av hans utveckling. Först när Olof går strejkvakt och agiterar för revolutionen med kamraterna i lokstallarna återfinner Olof – och Troell – sig själv.

Troell, som själv fotograferar och klipper sina filmer, berättar framför allt genom bilden. Han verkar nästan misstänksam mot ordets möjligheter. I Här har du ditt liv är montagen ofta mycket vackra. Troell visar arbetet med timmerflottningen som en vandring med döden, en skugglik följeslagare. Han visar kärleken som en cykeltur, svårgripbar och intagande. Men Troells vackraste vision möter vi i «Sagan om dimman och lungsoten», timmerflottaren Augusts berättelse om sin hustru. Det är en nästan hallucinatoriskt skön bildsvit i färg – filmen är för övrigt i svartvitt – uttunnade, närmast genomskinliga bilder, där drömmens förvandlingar skänker ljus och ro åt den utsatta och döende. Augusts hustru går över de gyllenblonda fälten för att hämta vatten vid en källa. I den bleka dimman ser hon plötsligt sina döda barns själar, som lyckliga springer i gräset runt omkring henne. Och barnen drar henne med sig ner i gräset och lockar henne till vila.

Genuin, det är det första ord man kommer att tänka på i samband med Allan Edwall och hans porträtt av August. Undertröjan, de pösiga långkalsongerna och den svarta hatten är ett med hans karaktär. Tanken att de skulle ha haft någonting med produktionsbolagets klädförråd att göra känns fullständigt främmande. Hans metod – om man nu kan tala om metod – är ingenting annat än inlevelse, det vill säga motsatsen till utspel. När han sitter vid fönstret i timmer- flottarnas sovkyffe och stoppar sina strumpor och berättar om sina barn («Jag har sett ungarna stryka med, som smörklicken du tappar på spisen. Det bara fräser till, så är de borta.»), är det mer drabbande än något känslofyllt utspel.

Allan Edwalls dämpade närvaro står i bjärt kontrast till Max von Sydow, som strax därpå bjuder på ett tilltal som är mer teatralt än norrländskt, men det är ett kortvarigt avsteg från den i övrigt mycket sammangjutna skådespelarensemblen.

web-har-har-du-ditt-liv_001---kopia.jpeg

Olofs anställning vid ortens biograf, där han får stiga i graderna från gottförsäljare till vaktmästare bjuder på en stunds förströelse såväl för oss som för den storögda publiken i Gunnar Björnstrands nöjestempel. När Asta Nielsen demonstrerar sina förförelsekonster i Urban Gads Avgrunden eller medan gladiatorerna kämpar mot lejonen i den italienska mammutproduktionen Fabiola görs vi medvetna om filmens hänförande och trollbindande förmåga, då som nu. Olof får medverka till att filmkonsten kommer ut i bygderna med hjälp av direktör Larssons ambulerande biograf. Åke Fridell tycks genom sin blotta närvaro ingjuta scenerna med kroppslig frodighet.

Här har du ditt liv är rik på poetiska observationer. I bilden upplever Jan Troell sin totala frihet. Bilderna uttrycker känslans väsen och är dess förkroppsligande. Detaljer får ofta ge ökad intensitet åt en situation, som en mygga på en hand i slutet av en älskogslek. Eddie Axberg, i den stora och krävande huvudrollen, har också lättare för de mer vardagliga tonfallen och känslorna. I de mer dramatiska situationerna är ett fysiskt agerande mer än nog. I hans ljusa blick, där oskuldsfullheten lierar sig med en ungdomlig och pådrivande nyfikenhet, speglas erfa- renheter som är djupt berörande.

Ulla Sjöbloms Olivia, en livsglad artist vid en ambulerande nöjesförättning, är kanske mer intresserad av erotiska övningar än att lyssna till Olofs tillägnade läsfrukter. Som när han läser högt ur Strindbergs Sömngångarnätter:

«Förunderliga drift att allting härma, var kommer det egentligen ifrån? Är det från apan, ett nedärvt lån? Du underliga låga som så kan värma, som så kan bränna en ande ned. Du fanns ej från början i Paradiset och att vid Skapelsen ej du var med. Där får man det bästa beviset i det att Herrens utvalda folk, sig aldrig begagnat som andens tolk. Att göra bilder, det ansågs som syndigt. Jag tycker det anses så än i dag. Det där beror på utvecklingens lag. Det svaret jag dock finner mera fyndigt, att konsten blott är ett preparat, en nödfallsåtgärd, ett surrogat.»

Samtidigt som Olivia tröttnar på Olofs högläsning visar Jan Troell hur «osyndigt» det kan vara att låta oss få se Ulla Sjöbloms förförelsekonster.

«Varje människa är en särskild människa. Och du är en särskild människa», avslutar Olof ett agitationstal på stålverket, hans sista arbetsplats i berättelsen. Det skulle också kunna stå som ett motto för Troells film. Varje person här är en särskild person, som medverkar till att levandegöra hans verk. Troell lyckas skapa en sorts tidens och historiens allmängiltighet, både som arbetslivsberättelse och personporträtt.

Vid slutet av Här har du ditt liv kan vi tillsammans med Olof se journalbilder från den fred som har slutits efter Det stora krigets slut. Det är nu 1918. Olof, som nu har vuxit till sig, går ut och köper sig en hatt som passar till paletån han bär, och med resväskan i hand vandrar han bort i ett snöklätt landskap. Slutbilderna i filmen visar en människa som har funnit sig själv och som har funnit sin uppgift i tillvaron. I den sista bilden är Olof fortfarande på vandring bort, men hans mål har ett namn och en mening. När Troell låter kameran höja sig och sväva högt över Olof på väg längs järnvägsrälsen och slutligen fånga in det storslagna norrländska landskapet, visar han att Olofs värld inte har några gränser. Snart är Olof en försvinnande liten prick, ett människoöde att glädjas åt och att minnas.

Av Stig Björkman 6 juli 2021