Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie ur Joachim Triers «Världens värsta människa» © Oslo Pictures

Biosommar från Cannes till Båstad

«Som för att upprätthålla ett slags ekosystem, men ännu mer för att underhålla oss själva, leva vidare, som yrkespersoner på festivalbadgen, som människor i själen – och sedan föra dessa upplevelser vidare ...»

Jon Asp spanar efter fysisk tid som flytt – och hankar sig kvar i tron på det kollektiva.



Det är Cannes filmfestival sommaren 2021. Efter att den 73:e upplagan ställts in föregående år inträffar den 74:e i juli (i stället för i maj), i väntan på att världen ska hinna vaccinera sig.

Det är sen torsdag kväll och dags för Joachim Triers Verdens verste menneske att ha premiär. Parallellt med den officiella galavisningen i Lumière, festivalpalatsets hjärta, sker pressvisningen i Debussy just intill. Där bänkar jag mig på parkett för att ta del av den tredje delen i den norske regissörens civilisationskritiska Oslotrilogi (efter Reprise och Oslo 31 augusti). Stämningen är lugn, salongen fylls stadigt på, bara någon minut innan filmen ska börja stapplar en äldre man in stolsraden och kniper, bredvid mig, en av de sista platserna. Samtliga i salongen har ansiktsmask, utom denne man som är den förste festivaldeltagare jag ser bära visir. Han pustar och stånkar, pratar för sig själv, verkar irriterad över att salongen, trots pandemi, fyllts till i stort sett sista säte.

Några tankar kommer över mig innan filmen inleds: ska hans irritation gå ut över bänkgrannarnas upplevelse, kommer han ens vara mottaglig för filmen?

Om inte förr så kommer mina tankar på skam när filmen går in i ett av sina sista tretton kapitel. Då, när en av huvudpersonerna, den sjukdomsdrabbade serietecknaren Aksel, med uppriktiga men kanske inte helt originella tankar adresserar den yngre kvinna som lämnat honom för flera år sedan – det är då som tårarna rinner nerför kinderna på mannen bredvid mig. Jag ser det för att han stoppar handen innanför visiret och försöker torka bort tårarna. Ännu när eftertexterna rullar har de inte upphört.

Det är en sekvens i filmen som jag själv, och säkert många andra i salongen (inser jag i samtal efter visningen), drabbas av. Aksel har kommit till insikt om hur tiden seglat förbi honom, fastnat i minnet av en tid då man upplevde saker genom fysiska objekt, tänk lp-race i skivbackarna i stället för listor på Spotify, ändlöst velande vid videohyllan i stället för scrollandet på Netflix. Hur många gånger kan man se Dog Day Afternoon (En satans eftermiddag)?, frågar sig Aksel, och konstaterar att även den nya musik han ibland lyssnar på är gammal.

Plötsligt en dag har han insett att han bara gillar saker som varit. Beror det på medierna, hur formen för allt har förändrats, eller mer på honom själv?

Den sjuke konstaterar i alla fall själv, alltjämt inför ex-flickvännen, att det inte har så mycket med konst att göra, eller med nostalgi, utan att det handlar om dödsångest, och det är detta han försöker processa.

renate-trier.jpeg

Än om bilden är dramatisk och kanske sentimental, eller om det är bänkgrannen och jag i salongen som är alltför enkla till vår natur, alltför trygga i vår gamla värld, så är det något vi delar där och då, tillsammans med övriga i salongen. Det sätter igång en känsla som träffar oss och som vi måste förhålla oss till.

Bilden ger också ett slags svar på varför vi återigen är här i Cannes, varför vi som svältfödda cinefiler farit hit knappt innan vaccinet kickat in, än mindre att vi hunnit försäkra oss om dess verkan. Som för att upprätthålla ett slags ekosystem, men ännu mer för att underhålla oss själva, leva vidare, som yrkespersoner på festivalbadgen, som människor i själen – och sedan föra dessa upplevelser vidare, det som jag försöker med nu.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Joni Hyvönens text om bland annat Stig Björkmans Uppenbarelseboken – 203 texter om film i Vagant (3/8). Rubriken lyder «Befria oss från mästerverken!», skribenten menar att «svensk kritik fortfarande saknar en förståelse för filmer utanför auteuroptikens intellektuella blick» och efterfrågar mindre kanon, mer film utanför radarn, genre inte minst.

Oavsett ståndpunkt i det, så skriver Hyvönen vackert om filmälskarens vardag av i dag, vår «försjunkenhet i den privata upplevelsen […]: var och en fastklistrad vid skärmar av ändlösa ‹alternativ›, allt inriktat på en individuell uppenbarelse som lyser upp den digitala natten, som stjärnor från sedan länge döda galaxer».

Att gå på filmfestivalen i Cannes är inte nödvändigtvis att verka för en särskild kanon, «mästerverkskulturen», främst är det ett sätt att försöka motverka den rådande filmkarantänen – den privata upplevelsen och den individuella uppenbarelsen – att tro på filmen som något större än vad den kan göra med enskilda på egen hand, oavsett om verket benämns som konst eller underhållning, oavsett om det är i Cannes eller i en avfolkad håla i Norge, oavsett om det gäller en auteur eller bara en ovanligt fri kreatör.

web-mannen-pa-taket_001---kopia.jpeg

Jag tänker på detta när jag några veckor efter Cannes besöker en annan filmfestival, Den lilla filmfestivalen i Båstad, grundad av Bo Widerberg för 25 år sedan, då som ett försök att etablera en svensk plattform med både film och samtal (kanske med inspiration från Danmark). Om Cannes är en plats för många filmer och färre eller flyktiga samtal, är Båstad en plats för färre filmer men desto fler och mindre flyktiga samtal, informella och programlagda. Efter en visning av Mannen på taket (kul introducerad av Johan Widerberg) följer till exempel ett samtal med två ur teamet till Tunna blå linjen, regissören Sanna Lenken och huvudrollsinnehavaren Oscar Töringe, tillsammans med Ewa-Gun Westford, erfaren presstalesperson inom polisregion Syd. Det är både underhållande och tänkvärt, reser tankar om de olika förutsättningarna att då som nu göra «polisdrama» med social botten. Det handlar inte om att jämföra verk, utan om att låta olika verk spegla varandra, gentemot «verkligheten», för att bättre få syn på innehållet i fiktionen.

I en annat samtal, om svensk film under 25 år just och med fokus på rådande filmkris, uteblir förvisso debatten, kanske till följd av att det är väl många bioentusiaster i panelen. Samtidigt är det ett samtal där folk får prata till punkt. Tidigare Widerberg-stipendiaten Fanni Metelius vidrör sina specifika erfarenheter från debuten med Hjärtat, Ruben Östlund talar vidare om nödvändiga satsningar i syfte att återskapa förtroendet till hela landets biopublik, Peter Fornstam framhåller den kommande biofilmklubben (efter dansk modell) och behovet av en revitaliserad Skolbio, Kalle Boman preciserar ståndaktigt föreställningen om biografen som en direkt förutsättning för filmen. Själv försöker jag, som del av samma panel, prata om biografens vikt oavsett om man ser en film ensam hemma eller med andra i salong, att en films premiär sker i en biograf med flera människor, för att underbygga den upplevelse som utan rumsliga begränsningar och långt efter premiär kan smitta av sig.

Om en film aldrig visas i biograf, om filmer slutar föregås av ett kollektivt fysiskt mottagande, oavsett om det innebär hiss eller diss, då är filmen automatiskt en dimension fattigare.

Detta sagt i ljuset av att de mer utmanande titlarna har en långtifrån självklar plats på repertoaren, i höst verkar det bli särskilt trångt och i värsta fall glest på höjdpunkter. Vissa större amerikanska titlar kommer säkert skjutas upp ytterligare och kanske ge plats för mindre avvikare. I övrigt är det knappast upplagt för filmer som lovordas och prisas i Cannes; av till Sverige förvärvade festivaltitlar lär de flesta få vänta på premiär långt in i 2022. Självklart är det ett problem, att i en filmvärld där fönsterpolitiken håller på att luckras upp – och kraven på samtidighet stadigt ökar – tvingas de allra bästa filmerna till lång holdback och allt sämre exponering och sättning.

I väntan på att repertoaren förhoppningsvis ska kunna repa sig, har somliga Cinemateket att tillgå. I detta nummer av POV talar Danial Brännström om höstens program, ett program som, om än med en vilja till mindre auteurvurm, verkligen spanar efter den fysiska tid som flytt, utifrån det filmhistoriskt gångbara temat minne. Visst, det är exklusivt för publiken i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men kom ihåg: även dessa visningar har betydelse för filmkulturen över hela landet (och världen), i det att den underhåller och utmanar publiken. Så ni som kan: besök Cinemateket, njut av föreställningen, sup in atmosfären i salongen, samtala om filmerna efteråt och, inte minst, dela med er av era erfarenheter.

Av Jon Asp 19 aug. 2021