Ur Mohsen Makhmalbafs «Ett ögonblick av oskuld», en av cinematekchefens favoriter ur hösten program.

Cinemateket tillbaka med tema

«Det har varit 17 månader som varit tunga för filmen och filmkulturen och jag är övertygad om att vi måste kämpa för det som gör oss och filmen unika. Att lyfta fram vikten av kunskap och kuratering, den gemensamma filmupplevelsen och samtala om film på nya sätt.»

Chefen för Cinemateket, Danial Brännström, talar om behovet av att förnya sig, om höstens program och avslöjar sina personliga favoriter.



Cinemateket öppnar efter att med ett par månaders undantag ha varit stängt i ett och ett halvt år. Lite med dunder och brak, känns det som, en imponerande samling filmer, och med en nästan 300 sidor tjock programkatalog runt temat «Immemory». Kan man nästan se detta lite som ett manifest, Cinematekets uppmaning till publiken att återgå till biograferna, och inte minst till ert digra utbud av filmer från förr, varav väl mer än hälften visas på film och/eller ackompanjeras av musiker?

Ärligt talat är programmet mer ett manifest för filmen än för biografen. Vi vill vara med och förskjuta samtalet om film till att handla om filmen som något som hjälper oss att förstå oss själva och vår omvärld. Vi är övertygade om att filmens historia har mycket att bidra med i det samtalet genom att ge exempel och perspektiv och rasera föreställningar. Vi vill göra det genom ett program som är aktivt snarare än reaktivt och som fokuserar mer på att levandegöra filmhistorien (eller åskådaren) än att tillgängliggöra den. En ambition har också varit att lyfta vår egen filmsamling som är en del av vårt kollektiva minne och det nationella kulturarvet.

Danial_Brännström.jpg
Danial Brännström (Foto: Jessica Hanlon)

Framöver kommer blir det endast två program per år, ett på hösten och ett på våren. Efterlängtat för flera av de Cinemateketbesökare jag talat med. Kommer det innebära färre retrospektiver framöver? Och är det ett sätt att minska auteurivern som länge genomsyrat filmen på olika plan, att vilja bryta upp filmhistorien för att åskådaren ska titta mindre på avsändare?

Så kommer det bli. Det behövs alternativa sätt att ta sig an filmhistorien, både för att förstå den bättre och för att ge filmen en större plats i det offentliga samtalet. Ett större samtal om film måste handla om mer än bara enskilda personers verk. Men som du säger, filmens historia är genomsyrat av auteuren och det är viktigt att också synliggöra den traditionen. Så en breddning snarare än en brytning. 

Är det pandemin som tillåtit er att på ett mer genomtänkt sätt genomföra denna förändring?

Ja, för en gångs skull hade vi tid. När det väl var klart att det rörde sig om mer än de första veckornas nedstängning och att pandemin i slutändan kanske skulle betyda en ny verklighet fick vi fundera över vårt existensberättigande. Behövs vi verkligen? Vårt svar var väl «inte i den skepnad vi hade». Vikten av att vara angelägen är så mycket större i dag än det var mars 2020, både för enskilda visningsaktörer och för filmen i stort. Det har varit 17 månader som varit tunga för filmen och filmkulturen och jag är övertygad om att vi måste kämpa för det som gör oss och filmen unika. Att lyfta fram vikten av kunskap och kuratering, den gemensamma filmupplevelsen och samtala om film på nya sätt. Pandemin har inte bara gett oss tiden att återuppfinna oss själva utan tvingat oss att göra det. 

På vilket sätt är vikten av angelägenhet så mycket större i dag, för att publiken ställer högre krav eller för att den blivit mer bekväm?

Den traditionella filmens statuts har sjunkit under en längre tid, till förmån för andra typer av rörliga bilder och det senaste året har förstås stärkt den tendensen. Som nämnt har filmen fortsatt har mycket att ge men behöver bli mer angelägen eller rättare sagt, vi som visar och samtalar om film behöver bli mer angelägna. För det är ingen naturlag att film och filmhistorien är viktig. Vi vill att man ser film på Cinemateket, inte bara för att se film på stor duk med bra ljud och i säten byggda för att motverka lättja, utan för att få ett sammanhang och en upplevelse som berikar en.

Vem är det som avgör vad som är angeläget, ni, era besökare eller den stora streamingmassan?

Cinematekets uppgift är att skapa angelägenhet kring filmen och vår samling. Vi försöker ge nya perspektiv och infallsvinklar på filmer, skapa den förförståelse som krävs för att kunna ta till sig de flesta äldre eller okonventionella filmer, men i slutändan är det förstås alltid åskådaren som avgör vad som är angeläget för dem.

Ändå många mästerverk i höstens program, fokus på Tarkovskij, Marker, Duras, Malick. Resnais I fjol i Marienbad, Bergmans Smultronstället har redan visats, på gång är Lanzmanns Shoah, Blade RunnerCinema Paradiso, modernare klassiker som Memento, The Friedmans, Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv, osv – allt som hand i handske för minnestemat. Kan det bli för många mästerverk på en gång? Finns det en risk att vi i alltför hög grad minns filmhistorien (och historien) enligt hur kanon skrivits?

Jag tänker att filmer samtalar med varandra. Filmer som ifrågasätter filmens konventioner gör det ofta i motstånd till den kanoniserade filmen och för att ge en bild av det samtalet måste man visa både kanon och anti-kanon. På samma sätt är jag övertygad om att man måste förstå filmhistoriens stora drag för att förstå avknoppningar, motståndsrörelser och det gömda och glömda. Två större program tillåter oss att ha både bredd och fördjupning så jag är inte alls orolig för att ge en ensidig bild av filmhistorien.

Vilka är dina personliga favoriter ur årets program?

Det är många, men jag väljer några ur huvudprogrammet «Imemmory – Minnets geografi och den rörliga bilden» som visar upp olika ingångar till filmens relation till minne: Sans soleil av Chris Marker, Histoires d'Amérique: Food, Family and Philosophy av Chantal Akerman, Ett ögonblick av oskuld av Mohsen Makhmalbaf, Minnen av lycka av John Huston.

Av Jon Asp 19 aug. 2021