Ur Ryûsuke Hamaguchis «Drive my Car», Murakami-filmatisering belönad med manuspriset på Cannes filmfestival.

En röd Saab att skriva hem om

Joanna Hogg, Frederick Wiseman, Nathalie Álvarez Mesén, Mark Cousins, Ryûsuke Hamaguchi – Jon Asp samlar intryck och högtidsstunder från en Cannesfestival med nya och gamla bekantskaper.



Nästan decenniet efter Leos Carax exempellöst självömsande Holy motors utgjorde den oförlikneligt självförbrännande Annette en av de mest egensinniga akterna på årets Cannesfestival. Invigningsfilmen levde upp till de höga förväntningar som vi kan ha på en ny film av Leos Carax, med all den uppfinningsrika iscensättning som kommer med det (och här är det verkligen i överkant).

Oväntat, kanske, men definitivt inspirerat var det att låta bröderna Mael från Sparks skriva librettot. Lika inspirerat var det att låta Adam Driver spela huvudrollen. Denne Driver, även en av filmens producenter, framstår alltmer som en vår tids stora aktörer. I Annette är det som om han investerar hela sin kropp och själ för att ge liv åt en ståuppkomiker utan gränser – Carax själv? – som tar med publiken på en omtumlande resa mot avgrunden.

Med fortsatt fascination för dödsdrift och förgänglighet berörde regissören inte bara sin biografiska legend (och sannolikt delar av sitt personliga öde), utan också sin direkta samtid – metoo, kändisskap och effekterna av alltings medialisering. Ur detta spektakel uppfann han sitt eget spektakel: från rockopera till expressionistisk stumfilm, bitvis så outsägligt vackert. Särskilt drabbande var ett sångnummer med den dotter, tidigare kompetent docka (!) som vuxit upp och ärvt moderns sångförmåga, operastjärnan spelad av Marion Cotillard.

Om Annette var en sinnrik start på festivalen så gavs det faktiskt en film före invigningen, Mark Cousins The Story of Film: A New Generation, en film som på ett mer jordnära sätt lämnade stora avtryck. Där den profilerade filmciceronen från Nordirland tidigare excellerat i olika cinematografiska lapptäcken – om film allmänt, om filmkvinnor mer specifikt – var det dags för Cousins att avhandla den nya tidens och den nya teknologins utmärkande filmakter, vilket i hans sedvanligt lugna klippning och voice-over innebar en förebildlig uppvärmning för den tillresta kritikerpubliken, runt hundra sekvenser som en samlad påminnelse om det vi riskerar att glömma eller det som vi aldrig riktigt gett oss tid (eller haft möjlighet) att upptäcka.

Som vanligt med Cousins är det inte slutmålet som är intressant, utan resan dit. Fokus på lekfull, utmanande och förnyande film, sorterad utifrån olika teman och genrer, ibland väldigt inspirerat, ibland mer förutsägbart. Här fanns väntade namn, som just Carax (Holy motors), liksom Dumont (obetalbara P’tit Quinquin) och Weerasethakul (översinnliga Cemetery of Splendour), svenska akter som Midsommar (frontad med Liv Mjönes) och Gräns (ställd bredvid Freaks från 1932, Cousins tillät sig förstås även äldre jämförelseakter), men också verk som gått mig förbi, till exempel indiska akter av olika slag, dokumentären Cameraperson eller kinesiska, Berlinprisade dramat An Elephant Sitting Still, som jag får lust att se i sin helhet.

cousins.jpeg

Där kritiker av hävd gärna villl tolka och dekonstruera sitt material, förespråkar Cousins den direkta upplevelsen, genom att beskriva vad han ser, hur kameran rör sig och registrerar tingen. Det har sina risker till förnumstighet, men det är sällan Cousins sätt att se inte lär oss något. Framför allt uppmanar hans senaste antologi till att upptäcka på nytt, att återgå till akter i närtid som oförtjänt håller på att falla i glömska. Och inte minst inspirerar den oss att vara öppna i sinnet inför det informationsflöde som en festival som Cannes utgör.

I vanlig ordning bjöd annars den mer alternativa och lite friare sidosektionen Quinzaine des réalisateurs på några av festivalens höjdpunkter. Svenska Nathalie Álvarez Meséns Clara Sola, inspelad i Costa Rica, var en imponerande skicklig debut om en medelålders kvinna, som både stigmatiserad och upphöjd tvingas bära en hel förlupen bys förväntningar på tillvaron på sina axlar. Något element och något grepp föreföll väl standardmässigt, men över lag var det en mycket lovande förstafilm, vackert fångad i Sophie Winqvists foto, och nog inte utan inspiration från en viss Carlos Reygadas.

Sektionen tillät sig också att visa Frederick Wisemans tre år gamla Monrovia, Indiana, en tre timmar lång men på det stora hela rikligt belönande skildring från en amerikansk obygd som sett sina bästa dagar, men oförtrutet håller fast vid den egna framgångsberättelsen, en lokalpatriotism som här finner sina mest nedtonade men löjeväckande former. Wisemans film är en observerande skildring med människor som skärmar sig allt mer från världen, existerar allt längre från «verkligheten», får man lust säga, vore det inte för att den också speglar långt mer civiliserade platser av planeten.

Samma avdelning mönstrade också en av festivalens allra främsta filmer, Johanna Hoggs 80-talsdrama The Souvenir: Part 2. Hade det inte varit för att The Souvenir, alltså del ett i filmserien, haft premiär häromåret, lär filmen varit med i huvudtävlan. Storheten med Hoggs filmer är att hon lyckas skapa världar som i all sin avdramatiserade enkelhet, sitt dämpade ljus, sitt nedtonade spel, verkar helt oförutsägbara. Det är världar som effektivt bidrar till att osäkra hela upplevelsen, fast på ett behagfullt sätt, även om ämnet är kritiskt.

the-souvenir-part-ii-film-still-tout.jpeg

I The Souvenir: Part 2 försöker huvudpersonen, alltjämt spelad Honor Swinton Byrne (dotter till Tilda Swinton, som också spelar hennes aristokratiska mamma i filmen), läka såren efter att hennes lika gåtfulla som skevt karismatiska pojkvän lämnat jordelivet efter en överdos i ettan. Nu har det blivit dags för Julie att få till den där examensfilmen, för vilken hon tar olika personer till hjälp.

Filmen, starkt inspirerad av regissörens egen filmskoletid, är en vacker skildring av en konstskoletid i 80-talets anonyma Londonmiljö. Men framför allt är det en varm skildring av oftast välbeställda människor som i olika belägenhet tillgriper olika medel för att ta sig framåt. Inte minst kommer filmen med flera minnesrika skådespelarprestationer, där amatörer och mer kända namn avlöser varandra sömlöst.

Flera är säkert hågade på Hoggs märkesfilmer, ännu okända för många, fattas bara att någon svensk distributör får möjlighet att förvärva båda hennes besjälade filmminnen.

Klar för svensk bio är dessbättre redan Ryûsuke Hamaguchis Drive my Car. Efter koreanska Bränd häromåret är det ännu en förbluffande Murakami-filmatisering. Och därmed åter till rubriken för texten. För i Hamaguchis film spelar en röd Saab Turbo av tidig 90-talsmodell en av huvudrollerna, sedan en firad skådespelare och regissör i den lågintensiva sorgen över en förlorad partner dragit till Hiroshima för att sätta upp Onkel Vanja på scen. I Hiroshima blir han alltmer bekant med sin chaufför, hon som på nåder tillåts köra hans bil, vilket leder till ökad förtrolighet och insikt, bilden av ett fordon som tar berättelsen vidare både praktiskt och mentalt (men dessbättre utan att fresta sig till att spela Beatles titelspår).

hamaguchi-2.jpeg

Bland flera utomordentligt rika och minnesvärda scener står ett par med en stum skådespelare i teaterensemblen ut. I filmens final, föreställningen i föreställningen, tvingar hon Vanja att både titta och därmed lyssna på vad hon faktiskt har att säga. Det är en av de vackraste teaterscener jag sett på film.

Filmatiseringen fungerar idealiskt: ta en vacker novell, bygg ut den och gör den till din egen. Det är en ynnest att befinna sig i Hamaguchis precist subtila värld. Han har gjort det förut, i Senses, i Asako I & II, i Wheel of Fortune and Fantasy (regipriset i Berlin senast). Men i Drive my Car (manuspriset i Cannes) når han högre än tidigare. Här finns inte bara en röd Saab att skriva hem om, det är ett verk som i stillsamt pressar filmens uttryck till nya nivåer.

Av Jon Asp 19 aug. 2021