Ur «Memoria» ©Kick the Machine Films, Burning, Anna Sanders Films, Match Factory Productions, ZDF-Arte and Piano, 2021

Minneskonstnär på ny kontinent

«I Tilda Swinton har Weerasethakul funnit en idealisk guide genom sin mångbottnade berättelse. Hennes närmast genomskinliga uppenbarelse erbjuder en perfekt kontaktyta för de mysterier som omger henne [...]. Hon är som en alien i en främmande värld (inte olik hennes regissör på visit i Colombia.)

Stig Björkman sugs in i Apichatpong Weerasethakuls gåtfulla, nya värld.



Apichatpong Weerasethakul satte flera avtryck i årets Cannes-festival. Närmast oundviklig framstod han i The Year of the Everlasting Storm, där sju väletablerade filmskapare samlats för cinematografiska kommentarer av världen under pandemin. Från Jafar Panahi i sin palatsliknande husarrest i filmens första episod, Life, till Weerasethakul med ett lika väntat som oväntat bidrag.

Thailändarens Night Colonies vänder blicken mot en nybäddad säng som är inbäddad i ett skarpt neonljus, en interiör som framstår som en möjlig spelplats för en pornografisk film, strax innan skådespelarna har gjort entré. Men inga varelser av mänsklig karaktär kommer att ta scenrummet i besittning. Ändå dröjer inte dramatiken. Det starka ljuset drar allehanda insekter till sig, och snart invaderas sängen av småkryp av allehanda slag. Man kan inte klaga på skådespelet, här bjuds på heta orgier men också ond bråd död. Stora insekter sätter i sig mindre släktingar utan pardon eller synbar ånger. Mänskliga röster ljuder svagt från en repig grammofonskiva utanför bild, där hörs också protestrop från nyligen avhållna demonstrationståg i Thailand.

Weerasethakul presenterar en installation som ställer frågor. Är detta en värld efter ett möjligt utslocknande av mänskligt liv? En apokalyps, en varningssignal. Även den som inte lider av entomofobi får sig en tankeställare.

memoria.jpeg

Memoria var Weerasethakuls andra bidrag på årets festival (delat jurypris med Nadav Lapids Ahed’s Knee). Filmen innebar en ny resa i rummet – och i tiden – för denne egensinnige forskningsresande i mänskliga och andliga landskap.

Den här gången tar regissören oss med till Colombia, där han som guide och centralgestalt har engagerat Tilda Swinton, en skådespelerska med smak för äventyr och outforskade territorier. Jessica, som är namnet på Swintons rollkaraktär, är en engelsk botanist med säte i Medellín, men hon är nu på besök hos sin syster i Bogotá. Systern är för tillfället sängbunden men är annars medlem i en teatergrupp av experimentell karaktär. Gruppen förbereder en uppsättning inspirerad av en djungelstam i Amazonas som kallar sig «The Invisible People», vars åldermän tror sig kunna hålla utomstående borta genom besvärjelser.

Tidigt en morgon väcks Jessica av ett dovt men kraftfullt ljud som mer eller mindre kastar henne ur sängen. Weerasethakul ger henne gott om tid att fundera över det inträffade, och Memoria erbjuder genomgående avsevärd mer tid åt reflektion än åt handlande. Kort därefter överraskas Jessica av nästa mystifikation. Utanför fönstret till hennes hotellrum hörs plötsligt en mängd signalhorn ljuda från bilarna på en intilliggande parkeringsplats – nästan som en försenad reaktion på det mystiska fenomen som så brutalt har rubbat henne ur hennes nattro. Och ljudet tycks «fastna», hon har det ringande i huvudet, irriterande, närmast plågsamt. Jessica blir nu upptagen av att försöka utröna var ljudet kommer ifrån och hur hon kan bli kvitt det. 

Efter en tid får hon kontakt med en ljudingenjör vid universitetet, Hernán, som erbjuder sig att hjälpa henne. Jessica förklarar att det mystiska fenomenet låter som «när en stor boll faller ner i en container som tycks vara fylld med havsvatten» eller som «ett mullrande från jordens medelpunkt». Hernán har ett välfyllt ljudarkiv, och tillsammans börjar de båda ägna sig åt att gå igenom och lyssna av de ljudeffekter som han har samlat på sig under sina filmuppdrag.

Sin vana trogen är Weerasethakul ytterst frikostig med tiden och låter dem båda i lugn och ro lyssna igenom den digra sonora skattkammare som Hernán har samlat på sig. Medan Jessica försöker återge sina ljudupplevelser, bidrar Hernán med förslag. Hon är ivrigt förväntansfull medan han erbjuder henne ljudprov efter ljudprov. Rofylldheten i ljudstudion skapar en andaktsfull stämning, där varje oväntat ljudbrus försätter dem båda i en oväntad tystnad. Men de tycks inte kunna komma närmare källan till det oroande ljudet. Orsaken till varför det tycks spöka för Jessica förblir också höljt i dunkel.

Som väntat är Memoria mer av meditationsstycke än rätlinjig berättelse. Filmen vilar i ett kontemplativt lugn och eftertänksamma tystnader. Och om man lägger örat intill filmen öppnas en ljudvärld som är lika subtil som mångtydig. Första del ägnas till stor del tämligen planlösa vandringar genom Bogotá, där vi får följa Jessica genom livliga affärsstråk för att så stanna upp intill ett växthus, där hon blir sittande en längre stund. I sällskap med Jessica kan vi betrakta de många passerandes vandringar mot eller utan mål. 

memoria-3.jpeg

Memoria är en berättelse kring minnets psykologi, på ett både personligt och kollektivt, allmänmänskligt plan. Jessica har – får vi så småningom veta – nyligen förlorat sin make, och hennes odyssé skulle kunna ses som ett sökande efter en ny plats i livet, en ny början och en ny grogrund där nya minnen kan skapas. Där harmoni kan ersätta den känsla av tomrum, som för närvarande tycks besätta henne. 

I Tilda Swinton har Weerasethakul funnit en idealisk guide genom sin mångbottnade berättelse. Hennes närmast genomskinliga uppenbarelse erbjuder en perfekt kontaktyta för de mysterier som omger henne, och Jessica framstår som lika gåtfull som de ljud hon utsätts för. Hon är som en alien i en främmande värld (inte olik hennes regissör på visit i Colombia.) När vi konfronteras med henne i en helt dialogfri scen på ett konstgalleri verkar de spöklika figurerna på tavlorna vara ett negativt avtryck av henne själv. Och dessa mörka gestalter med lysande vita ögon påminner även om de andeväsen som hemsöker huvudpersonerna i Farbror Boonme som minns sina tidigare liv.

Memoria består av knappt fyrtio scener, de flesta av avsevärd längd, där Weerasethakul tycks ha velat stanna kvar på platsen bara för att se om någonting oförutsett skulle kunna tänkas inträffa. Den möjligheten tycks öppna sig i filmens avslutande parti, där Jessica har begett sig ut på landsbygden och till en arkeologisk fyndplats. En minnesplats i flera bemärkelser, med utgrävningar som är mementon om liv från civilisationens barndom. Här möter hon en äldre man, även han med namnet Hernán, en man från bygden utan lust eller önskan att lämna det omedelbara och välkända för det okända. «Erfarenheter är skadliga för minnet», påstår han, något som kanske Weerasethakul vill se som ett credo för sin berättelse.

Ett återkommande tema hos regissören är möjligheten av ett liv efter detta, och det får sin gestaltning även här, när Jessica föreslår den åldrige Hernán en stunds sömn och han omedelbart hörsammar hennes förslag. Under kanske fem minuter ser vi honom ligga utsträckt i gräset med öppna ögon och till synes livlös. När han så plötsligt vaknar till liv igen, frågar Jessica hur döden har varit, och lika naturligt kommer hans svar: «Det var helt i sin ordning, jag bara upphörde.»

När så Jessica lägger sin hand i hans mot slutet av scenen, händer det oväntade att hon brister i gråt. Och det står oss fritt att välja av vilken anledning. Att minnet kan öppna för lika oväntade som drabbande upplevelser är vi ju alla medvetna om. Vad som just i det ögonblicket uppenbarar sig för Weerasethakuls filmiska väninna håller de båda för sig själva. Och överlåter till åskådaren att bearbeta vad som just kan ha uppenbarats för henne eller honom.

Liksom tidigare lämnar man inte en film av Apichatpong Weerasethakul oberörd.

Av Stig Björkman 19 aug. 2021