Regissörerna Alexe Landgren, Carl Javér och Maria Eriksson-Hecht (Foto: Karin Alfredsson)

Moving Sweden och konsten att debutera

Hur mår den unga, oetablerade svenska filmen? Och hur fungerar Moving Swedens nuvarande satsning på första- och andragångsregissörer?

Carl Javér, Maria Eriksson-Hecht, Alexe Landgren med flera i samtal om Filminstitutets och SVT:s satsning på regissörer tidigt i karriären.



«Jag läste nånstans att snittåldern för debutanter i Sverige är 38 år. Då var Fassbinder redan död, så enligt statistiken hade han aldrig fått debutera i Sverige.»

Carl Javér, regissör till den guldbaggebelönade dokumentären Rekonstruktion Utøya och ordförande i Sveriges Filmregissörer (del av fackförbundet Scen & Film), har svårt att hålla sig för skratt när han gör jämförelsen en tidig sommardag då jag via Zoom når honom på ett café i Göteborg. Det är inte så att Javér har något emot medelålders eller äldre debutanter, men han menar att siffran signalerar ett missförhållande i svensk film, ett system som släpat efter, att det blir allt svårare att debutera som långfilmsregissör i Sverige, att de unga hålls utanför systemet till förmån för redan etablerade.

Under 2009-2020 har genomsnittsåldern för svenska långfilmsdebutanter med stöd från Svenska Filminstitutet alltså varit 38 år. Och siffran sjunker inte, tvärtom, under 2019 var snittåldern 40, 2020 42 år (enligt SFI:s siffror).

«Det borde finnas en kraftig satsning på debutanter, för just nu skakar svensk långfilm, och att då släppa fram fler unga röster, att låta en generationsväxling ske, det borde vara det enda rätta», fortsätter Carl Javér.

Filminstitutets nuvarande talangprojekt Moving Sweden har funnits sedan 2013. Först var det i mellanfilmsformat, för filmare som sökte ett mer experimentellt uttryck. Stödet fick kritik för att formatet ansågs föråldrat, anpassat för en plats i SVT:s tablå snarare än på utländska festivaler. Några, som ändå ville göra långfilm, arbetade över för att expandera speltiden. Etablerade regissörer som nekats vanligt produktionsstöd sökte Moving Sweden, tog pengarna i brist på andra. På köpet kunde fler kommersiella projekt ges produktionsstöd medan färre oprövade fick chansen inom Moving Sweden. Så skedde en förskjutning av hela systemet, som på det stora hela knappast värnade kreativitet och nytänkande, vare sig sett till Moving Sweden eller övriga stöd.

2018 omformades så Moving Sweden till att endast omfatta långfilm för första- och andragångsregissörer. Sedan dess har hela 136 utvecklingsstöd delats ut, belopp mellan 50 000 och en halv miljon kronor, till totalt 86 unika projekt (flera projekt har alltså fått flera stöd). Hittills har fyra filmer fått produktionsstöd och haft premiär, en på filmfestivalen i Sundance (Knackningar), medan de tre övriga fått nöja sig med viss uppmärksamhet på hemmaplan. Ytterligare fyra filmer har fått produktionsstöd och är inspelade, ett par av dem nyligen, medan två andra filmer kommer offentliggöras inom kort.

Maria Eriksson-Hecht – manusförfattare, regissör, vice ordförande i Sveriges Filmregissörer och den tredje som medverkar i nämnda Zoom-samtal – håller med om Carl Javérs kritik och relaterar till en färsk undersökning som fackförbundet genomfört. Av 55 svarande regissörer var det bara 12 som ansåg att satsningen fungerar bra.

Att debutera är bland det svåraste inom filmen (även om andrafilmen anses ännu svårare att få till stånd och lyckas med). Det tar tid att utveckla egna idéer och ännu längre tid att få det förtroende som krävs för att kunna finansiera en första långfilm. Många svenska debuter görs med goda vänner, på obekväma tider och med låg budget (eller med inga pengar alls). Flera som lyckats internationellt får stödpengar först i efterhand, till exempel premiär och uppmärksamhet på en så kallad a-festival.

Utifrån nämnda utvärdering beskriver Maria Eriksson-Hecht kärnan i kritiken mer ingående. «Moving Sweden är ju en efterlängtad satsning som våra medlemmar tycker är viktig och behövs, men som de i dagsläget inte tycker fungerar fullt så bra som man kunde önska. Framför allt fanns det en kritik bland våra medlemmar mot att samma person varit ansvarig för talangordningen så pass länge, alltså samma konsulent, att det är odemokratiskt. Det finns en stor kritik kring handhavandet av projekt, att det saknas en professionalism i hantering och bemötande. Många redogör för en upplevelse av godtycklighet - med otydliga bedömningsgrunder, vaga motiveringar i avslagen och en avsaknad av transparens. Vidare lyfter många fram att det finns för lite pengar i satsningen, att för få projekt får stöd i förhållande till hur många som söker och som kanske borde få stöd. Det är de stora frågorna om man ska sammanfatta åsikterna från den senaste utvärderingen.»

Moving Sweden är ett samarbete mellan Filminstitutet och Sveriges Television. 18 miljoner (nio miljoner från båda parter) delas årligen ut i produktionsstöd för fyra projekt att dela på. Detta att jämföra med Filminstitutets dryga 100 miljoner i produktionsstöd och marknadsstöd (plus PRS på nästan 80 miljoner som tillfaller de mest sedda filmerna i efterhand). Filminstitutets konsulent ansvarar för utvecklingen av Moving Sweden-projekten medan SVT tar del av ansökningar för produktionsstöd. Ända sedan starten har en och samma konsulent, Helen Ahlsson, varit ansvarig.

Maria Eriksson-Hecht igen:

«Att det inte funnits några stora protester kring det här från branschen och produktionsbolagen kan bero på att det är just en talangsatsning, alltså mycket mindre pengar, och att det inte är värt att bråka om då. Och dem det drabbar är personer som är mer utsatta för att våga klaga, kanske en regissör som ännu inte gjort sin första långfilm inte vågar kontakta SFI och säga att det är odemokratiskt.»

Daniel Karlsson, manusförfattare och styrelsemedlem i Dramatikerförbundet, vill inte göra en värdering av Moving Sweden som projekt men är inte förvånad över kritiken.

«Det finns en känslighet i att det fortfarande är samma person, även om det är en bra och professionell person så finns det ju risk för tycke och smak där. Sen är ju inte Moving Sweden den enda vägen in, vilket kanske minskar den faran.»

Under det senaste året har flera debutanter fått Filminstitutets ordinarie produktionsstöd. Peter Modestij har varit med och skrivit manus till två av dem, Ninja Thybergs Pleasure (premiär i oktober) och Lovisa Siréns Sagres (premiär 2022). Modestij, som är både manusförfattare och regissör (vars kortfilm 6A också blev hans lågbudgeterade långfilmsdebut och tävlade om debutpriset på Berlinale), talar om ett djupare strukturfel i svensk film.

«Ingen kommer vinna några röster i ett kommande val på att ha en vision för den svenska långfilmen. Frågan om den rörliga bildens konst är politiskt sett död. Och som ett led i samma orsak-verkan-sammanhang kommer besläktade dysfunktionella förhållanden, som biomonopolet och att branschen är underfinansierad. Den bakgrunden kan kanske bli en del av en förklaringsmodell till den brist på visioner och den toxiska ängslighet som många ser inom branschen – publiken var först med att identifiera det.»

Modestij fortsätter:

«Det är kanske inte så konstigt att det i ett sånt ekosystem finns ett ointresse för talangutveckling hos de stora bolagen. Ingen ur långfilmsbranschen har höjt en offentlig röst mot att Moving Sweden har haft en och samma konsulent som ansvarig för det viktiga hoppet mellan korta och långa visningsformat, under drygt åtta, snart nio år. Man kan undra hur det hade låtit ute i branschen om en och samma konsulent suttit ansvarig dubbla perioder för nånting annat än talangutveckling, vilken kritik det hade mött. Artiklar om att det är odemokratiskt, på gränsen till maktmissbruk, hade troligen skrivits.»

Maria Eriksson-Hecht påtalar, åter till nämnda Zoom-samtal, att även Stadskontoret i Stockholm utvärderat Filminstitutet och ställt sig frågande till om det verkligen är ett bra system när en person gör bedömningar på egen hand. Eriksson-Hecht menar att det är extra skört att bara ha en person som bedömer projekten för just talangutveckling.

«Jag har suttit med i antagningsjuryer till STDH (SKH i dag, reds anm), och då är det ju nästan alltid att det är någon som man inte ser grejen med, tycker inte alls att den borde komma in. Men så finns det någon annan i juryn som har ett annat perspektiv, någon i gruppen som säger: ‹Jag ser det här och det här, den här historien har ju det och det här är intressant.› Och då plötsligt kanske man får syn på saker. Och med talangutvecklingen inom svensk film nu är det lite som om en person skulle sitta och bestämma vilka som kommer in på filmskolorna. Det är helt omöjligt, då går man miste om en massa talang, just för att det finns en brist på perspektiv.»

Under pandemin har en intern översyn av konsulentsystemet skjutits fram ytterligare för att kunna hantera alla krisstöd och covidrelaterade omständigheter.

Carl Javér igen:

«Sveriges Filmregissörer har bett om en utredning sedan 2015, och sedan har det skjutits fram hela tiden, det senaste nu är att den ska göras 2022. Men Stadskontoret har gjort genomlysningar av hela Filminstitutet, en 2013 och en 2019, 2013 var kritiken jättestark, främst mot att det saknas transparens och att det är för mycket godtycklighet kring bedömningen av projekt. 2019 var inte kritiken lika stark, men det var fortfarande kritik mot hur bedömningssystemet funkar, och även de lyfte att man bör titta på andra möjliga system.»

Javér vidare:

«När ett system är så odiskuterat, som konsulentsystemet, då borde man verkligen diskutera det. Konsulentsystemet infördes ju med goda intentioner, och precis som det gamla kommittésystemet hade sina förtjänster och brister så har konsulentsystemet sina förtjänster och brister. Vi har i dag en slags yrkeskonsulent, det hade vi inte räknat med i början. Nu är vi där, och därför måste man absolut se över det. Och då tänker jag att man kan prova ett annat system till exempel inom talangsatsningen eller debutantsatsningen, kanske är det en bra plats att göra det.»

Carl Javér vädrar också idén om att införa kommittéer som komplement till det nuvarande konsulentsystemet:

«Svårigheten med att kommissionera debutanter är att man vet väldigt lite om dem. Det är lättare att ge pengar till nån som gjort två-tre långfilmer tidigare, eller dokumentärer, men nån som inte gjort någon, det blir en mycket knepigare avvägning, fler saker som kan gå snett. Just därför har vi diskuterat att man borde jobba med en rådsstruktur kring debutantsatsningen, att det är en bredare grupp som kan jobba brett över Sverige och hitta talanger. Att jobba med konstellationer, regissör, producent, manusförfattare, det kanske finns en fotograf som de gjort jobbat med tidigare, att jobba med den strukturen.»

Jag ringer upp Alexe Landgren, manusförfattare och regissör med bas i Malmö. Totalt har hon fått fyra utvecklingsstöd inom ramen för Moving Sweden, tre före 2018, ett senare. Sedan 2017 har hon utvecklat långfilmsdebuten Lykke post partum.

Vilka är dina erfarenheter av Moving Sweden? 

«Jag vet inte om det är för att jag bor i Malmö, men det känns som att man befinner sig väldigt långt ifrån i förhållande till både Moving Sweden och Filminstitutet. Jag är väldigt glad för de stöd jag har fått och för det arbete jag har kunnat göra för dem, men jag funderar över hur resultaten följs upp. Min upplevelse är att jag två gånger bett om uppföljning och tankar kring mitt projekt, men inte fått – eller fått vänta väldigt länge på – återkoppling.

I det senaste fallet, med ‹Lykke›, ville jag veta vad de tyckte om det utvecklingsarbete jag gjort, om det var lönt att söka vidare, och om jag i så fall skulle söka produktionsstöd eller fortsatt utvecklingsstöd. Det tog fyra månader innan konsulenten hörde av sig och då fick jag frågan om jag kunde göra filmen för en eller ett par miljoner. Min producent ansåg att vi behövde mer pengar, vi stressade fram en ny manusversion och en produktionsstödsansökan, sökte 2,5 miljoner, och fick sedan avslag.» 

När det tar fyra månader att över huvud taget få respons efter ett utvecklingsstöd, och då med frågan om du kan göra filmen för en viss summa, lägre än vanligt, då låter det som att det är en del fördelningspolitik inblandat? 

«Jag tycker generellt bra om fördelningspolitik, representation av olika kön, geografi och etnicitet är viktigt, men när jag fick den frågan måste jag säga att det kändes sämre att bli inkvoterad än bortkvoterad. Eller ... så hade jag kanske inte känt om vi i slutänden fått produktionsstödet, haha, men jag upplevde det inte som att jag fick frågan för att konsulenten verkligen tyckte om mitt projekt, utan mer för att jag passade in i flera olika boxar.» 

Maria Eriksson-Hecht relaterar till liknande erfarenheter hos Sveriges Filmregissörer.

«I enkäten fanns det också en kritik bland våra medlemmar att SFI ska checka av boxar, nu ska vi göra en sån här film, alltså att det finns en jakt på genre-spridning, vi ska göra skräck, vi ska göra komedi, och att den jakten går ut över kvaliteten, på kvaliteten i berättelserna och i projekten.

Tittar man på kvaliteten – än så länge har det inte kommit så många filmer i det långa formatet, men satsningen har ju funnits ett tag – tittar man på den konstnärliga kvaliteten så är den kanske inte så hög som den borde vara. Det är väl bara en eller två filmer som visats på a-festivaler hittills. Det är ganska lite, det borde kunna vara fler. Även detta lyfte våra medlemmar.»

Medlemmarna har också invändningar mot arbets- och maktfördelningen:

«När projektet utvecklats så pass långt hos konsulenten att det är redo för produktionsstödsansökan, så presenteras det officiellt för SVT som då ska ta beslut om ja eller nej. Eftersom SVT i slutändan har så mycket att säga till om, så tyckte många att de också borde komma in och vara delaktiga tidigare i utvecklingsprocessen.»

Alexe Landgren tycker också att det är problematiskt att SVT kommer in så sent i processen. «När de i princip tar det avgörande beslutet borde de vara med från början.» 

Hon vill också lyfta frågan om talangutveckling.

«Rent generellt kan man fundera över hur talangutveckling ska se ut, vem som ska bedriva den, om det är Filminstitutet, regionerna eller filmskolorna, eller som nu alla tre, på olika sätt? Efter att ha varit del av satsningar och lab, och också fått rena pengastöd, upplever jag att en kombination är att föredra. Det jag saknar från Filminstitutets sida är att ha nån som följer mig, som bryr sig om mig och projektet och hur det går för oss. Så upplever jag väldigt mycket att det är här nere, med Film i Skåne.»

Vad tänker du om den höga snittåldern för debutanter?

«Det är klart att det finns en större risk att satsa på unga, oetablerade regissörer. Men samtidigt är kvaliteten högre och jämnare i dag än för säg 20 år sen. Jag sitter till exempel med i antagningen till Skurup folkhögskola, de unga i dag gör så sjukt mycket bättre film än vad jag gjorde för 20 år sedan.» 

Hur har du påverkats som filmare under de här åren? 

«Det som delvis försvinner är ett driv och en glädje, och en tro på sig själv. Jag trodde att jag var mycket bättre då, som 20-åring, än vad jag känner att jag är i dag, även om jag inser att jag är en mycket bättre filmare nu, så har den där självklarheten av att vilja och kunna försvunnit nånstans på vägen.» 

Hur har du kunnat försörja dig? 

«Fram tills jag fick barn för elva år sedan arbetade jag på andras produktioner, en del långfilmer, men också väldigt mycket annat, allt från Idol till nyhetsredigering. Samtidigt gjorde jag egna kortfilmer, det var min filmskola och jag hade kanske inte så mycket att berätta utan gjorde mer film för att det var roligt. Efter föräldraledigheten insåg jag att jag var tvungen att fokusera, att jag måste satsa på mitt eget filmande eller göra något helt annat. Så jag började läsa igen, Alma manusutbildning, samtidigt som jag kom med i Film i Skånes/BoostHBG:s och Film Stockholms/Filmbasens satsning Pure Fiction, med tre kvinnliga regissörer från Stockholm och fyra från Skåne. I min årskull utvecklade Rojda Sekersöz Dröm vidare och Pella Kågerman Aniara. Man kan säga att det gick bra för stockholmstjejerna medan ingen av oss från Skåne har gjort sin debutfilm än.» 

Vad tror du det beror på? 

«Det är kanske det där avståndet igen, att vi inte hänger på Filmhuset och ses i olika sammanhang. Sen finns det många mindre producenter och produktionsbolag i Skåne, men inte alls många som har möjlighet att söka det vanliga konsulentstödet (då det krävs två långfilmsproduktioner sedan tidigare för att få söka stödet, reds anm).»

Alexe Landgren har en vision om framtiden:

«Jag kan också drömma om att produktionsbeslutet skulle komma först, lite som när man blir uttagen till ett lab eller ett talangprogram, och att man därefter gjorde utvecklingen. Jag tror att man som filmskapare, eller som människa över lag, blir modigare av trygghet. Då vågar man ta ut svängarna och tro på sin vision, och kan vara öppen för respons på ett sätt som är mer av ‹det här var bra, det tar jag med mig› i stället för ‹nu måste jag ändra det här, annars får jag inga pengar›.»

Ditt mål är fortfarande att göra den där debutfilmen?  

«Absolut. Jag och Karen Helene Haugaard, som liksom jag gjort en del kortfilm, är i full gång med förproduktionen och börjar inspelning nu i slutet av augusti. Vi kommer att regissera tillsammans och har utvecklingspengar med oss från Film i Skåne, Konstnärsnämnden och BoostHBG. Pengarna räcker inte till löner, men trots det har vi fått ihop ett fint team och en fantastisk cast. Så vi går igång på vår lilla budget med förhoppning om ytterligare finansiering under inspelningen. Vi kommer nämligen att filma under nio månaders tid, en tid som är inbyggd i historien och som vi inte vill kompromissa med.» 

Vad tycker du om de temasatsningar som SFI ofta utlyser? 

«Det rör ju kortfilm och inte Moving Sweden, men jag tycker det är konstigt, skräckfilm, kärleksfilm, framtidsfilm – det är som de vill att vi ska skriva filmer bara för att, eller försöka pressa in historier vi redan har i ett format. Kanske gör de det för att lättare kunna visa dem på SVT, här kommer sex kortfilmer på samma tema ... Men för mig känns det som en motsättning mot att som filmare satsa på de historier man själv vill berätta. Sen kan detta såklart sammanfalla och då är det ju bra.» 

Tänker du att det påverkar vad filmare, inom kort- och långfilm, söker stöd för? 

«Ja, det blir lite att man håller fingret i luften och ser vart vinden blåser. Jag tror särskilt producenter funderar mycket på det. Nu söker Filminstitutet ungdomsfilm, så då måste vi göra det. Nästa gång är det genrefilm, och så vidare.»

Maria Eriksson-Hecht är inne på samma spår: «det kan ju vara kul på ett sätt, men allt sånt där riskerar att bli fingervisningar till filmskaparna, nu har vi en tävling i komedi, nu har vi tävling i skräck, jag tror att alla de här utlysningarna har betydelse».

Hon frågar sig:

«Vad är SFI:s roll: Ska de bedöma de projekt som filmskaparna vill göra? Eller ska de försöka styra vad publiken ska få för film? Deras uppdrag är ju också att det ska finnas film för alla. Men det finns ett problem där, mellan att försöka att attrahera alla och faktiskt bedöma vilket projekt som håller högst kvalitet, av de filmer som filmskaparna faktiskt vill göra.»

Känner du igen det, Carl, en genrestyrning som påverkar filmarnas val?

«Jag tror det är väldigt farligt att tvinga in filmen i ett genretänk, det tror jag är en återvändsgränd. Vi ska uppmuntra kreativt tänkande och ett filmarskap där filmare får undersöka olika tematiker och göra det under lång tid och inom olika projekt. Det är så man bygger både en filmkarriär men också ett filmarskap. Jag tänker att om unga inte får göra sin långfilm är risken är att vi missar konstnärskap och filmarskap, för att det går för lång tid, och plötsligt har de flyttat till en annan bransch eller att filmen görs för sent, när energin inte längre finns där. Vi riskerar att få en talangdränage.»

Mot bakgrund av det vi pratat om, vad behövs göras mer för att förbättra läget?

Carl Javer:

«Vi behöver få ner åldrarna och vi behöver kunna göra seriösa lågbudgetfilmer som ändå betraktas som fullvärdiga filmer, och därmed, eftersom det ändå är lågbudget, behöver vi tänka på ett annat sätt, vilket jag tror är nyttigt för svensk film. Vi kan inte hänga fast i den gamla spelfilmsstrukturen, där finns mycket att göra där, skrota en del av PRS:en, flytta över 50 miljoner till lågbudgetfilmen i stället.

Jag tror att det redan nu finns massa filmare och filmbolag som har det här tänket, och som är beredda att producera film på ett annat sätt, så jag tror att branschen är väldigt redo för den växlingen. Filmbranschen är ju till stor del en innovationsbransch, vi måste hela tiden upptäcka nya bildspråk, nya sätt att berätta historier på, nya point of views, och jag tänker att det går väldigt väl i hand med en lågbudgetattityd. Om svensk filmindustri ska överleva och vara intressant, så måste vi också ha många nya röster, och det är debutantsastningarna som ska göra det.»

Maria Eriksson-Hecht:

«Om man tittar på motsvarande satsning i Danmark, där är det väldigt mycket fokus på konstellationerna, till exempel så var det fem av sex regissörer som gick ut filmskolan 2015 som långfilmsdebuterade inom två år och gjorde det då i teamkonstellationer som de funnit på filmskolan. Kanske att man tittar mer på konstellationen där.»

Peter Modestij tror på fler samtal:

«Talanger och debutanter har ju identifierat bristen på visioner, sedan länge. Så om långfilmsbranschen och SFI nu är i sitt lite mer självreflekterande mode, så borde de kanske sätta sig ner och utvärdera branschen i kritiska samtal med just dem. Jag tror att det kommer att kunna ge små utspridda pärlor av hopp, visioner och en väg tillbaka ut ur den mörka skogen.»

Carl Javér betonar att han ändå ser mycket positivt i branschen:

«De kreativa produktionsbolagen ska fortsätta odla talanger. Det arbetet som ger negativt kassaflöde, det är ju talangutveckling. Och det ska man fortsätta med. Och där kommer ju kortfilmen in, för en kortfilm är ju alltid en ekonomisk förlustaffär, den gör man ju för att testa samarbeten, jobba upp och se hur funkar den här konstellationen, hur funkar den här personen, hur funkar den här personens tematik, och så vidare. Att jobba med elever från skolorna, utveckla kortfilmer, men sedan måste det finnas ett steg efteråt, i dag finns där ett slags glapp skulle jag säga, en klyfta som öppnar sig, där de flesta faktiskt ramlar, de kommer inte över till andra sidan. Så de bolagen som jobbar med talangutveckling ska fortsätta med det, och de som inte gör det ska börja med det. Så kan man säga, branschmässigt.

Men strukturmässigt kan man förstå att många bolag inte orkar med det. Man vet att har du ett säkrare kort, har du ett större namn, så har du större chans att få igenom dina filmer och få ditt företag att fungera. Bolagen behöver möta upp, men de behöver också bli mötta av SFI.»

Av Jon Asp 19 aug. 2021