Skånsk frifräsare i Hollywood

«Jag hade aldrig anställt mig själv om jag var producent.»

Ljudteknikern Paul Ottosson från Lönsboda har gått sin egen väg mot Hollywoods toppskikt. För Jakob Åsell berättar exilskåningen om träningsvärken efter en Oscarnatt med en statyett i vardera hand, och om baksmällan när filmstudiornas «maffiagubbar» hotade hans framtid i industrin.



Han kom till Los Angeles i slutet av 80-talet för att pröva lyckan tillsammans med det Mötley Crüe-influerade Hässleholmsbandet Sadwings. När bandet flög hem till Sverige stannade den tjugoårige Paul Ottosson kvar för att hanka sig fram som springpojke i underhållningsindustrin i hopp om att hålla USA-drömmen vid liv och låta det där jobbet på Volvofabriken få vänta ett tag till.

Och fabriken i Olofström, ett par mil skog bort från hemorten, väntar fortfarande. För Paul Ottosson klippte varken av sitt långa hår eller skaffade sig ett ordentligt jobb. 34 år efter hårdrocksturnén är den frilansande frifräsaren från Lönsboda en stjärna inom filmljud i Hollywood, med lika många Oscar som Ingrid Bergman och en arbetsmetod som bryter mot flera av ljudbranschens oskrivna regler.

Under den stora portalen som leder in till Sonys filmstudio-område i Culver City blir jag utskälld innan jag ens har hunnit kliva ur bilen då taxichauffören har stannat för att släppa av mig framför bommarna. Studions egen vaktstyrka rycker ut för att förklara hur vansinnigt det vore om vi, om än bara för några sekunder, blockerade den enorma entrén för någon «studio executive».

Väl innanför grindarna har Paul Ottosson bokat studions minst sagt rymliga mixningsbiograf till vår intervju. Här är akustiken perfekt, duken enorm och längst bak breder lädersofforna ut sig åt de beryktade studiobossarna. Om bara några timmar ska Quentin Tarantino in här och jobba. Korridorerna utanför är fyllda av regissörens ljudkillar som oroligt vankar av och an för att hinna dubbelkolla all teknik, vilket inte tycks röra Paul Ottosson det minsta i ryggen. Vi är i hans domän nu.

«Allt började med musiken. Jag har alltid älskat musik. Jag och mina polare i gruppen hade jobbat hårt för att spara ihop pengar till USA. Vi ville prova något nytt, och kände att det var svårt att uppnå våra drömmar i Sverige. Man var ung och naiv, och tänkte väl att saker skulle vara enklare än de visade sig vara i verkligheten.»

Efter turnén i USA så åkte dina bandkompisar hem men du valde att stanna kvar. Fanns det något speciellt som du ville uppnå här eller var det något som du inte ville tillbaka till hemma i Sverige?

«Där och då tänkte jag att om jag skulle återvända hem till Sverige så hade drömmen varit död. Jag kände att det fanns mer att uppnå här, och jag har alltid älskat den aspekten av USA – en känsla av att allt är möjligt. Attityden hemma i Sverige på den tiden var mer; ‹Varför ska du göra det? Ingen annan har ju gjort det förut.› Det kändes bra för själen att bo i USA. Jag tror att det är en viktig bensin för mig, att känna att det inte finns en vägg framför mig.»

Klimatet i den amerikanska filmindustrin beskriver Ottosson som tufft. Assistentjobb och hundår med usel lön ledde slutligen fram till en vardag där arbetsveckan årligen skiftar mellan 60 och 120 arbetstimmar. Efter kaotiska och konfliktfyllda produktioner som Independence Day och Fury har han varit på väg att byta bransch men än är ljudteknikern kvar i Kaliforniens drömfabrik. I dag har Ottosson bestämt hur filmer som Zero Dark Thirty, 2012 och Terminator Salvation ska låta, men foten in i branschen kom genom att mixa gospelskivor.

zero-dark-thirty.jpeg

«De måste ha undrat vad den lille spinkige, vite heavy metal-killen med hår ner till knäna gjorde bland alla de tjocka svarta gospelsångarna. Men jäklar vad mäktigt det var att sitta och lyssna på.

För mig har de avgörande faktorerna för att lyckas handlat om övertygelsen att jag själv klarar av nya uppgifter och om förtroendet från folk omkring mig, som gett mig chansen även när jag inte riktigt förtjänat den. Men när chansen har dykt upp har jag tagit den.»

Hur tidigt visste du att det var just filmljud du ville syssla med?

«Jag gick en kurs i ljudarbete för musik i Hollywood och tog ett assistentjobb med usel lön för att komma in i musikindustrin. Jag hämtade frukost åt Metallica och Journey, gjorde skitgöra men fick också chansen att sitta med och lära mig av proffsen.

I både musik- och filmbranschen så handlar mycket om att förtjäna ett förtroende, ingen här kommer bara servera dig möjligheter. Så efter jobbet, klockan två på natten när alla andra hade stuckit hem så satt jag kvar och mixade bandens skivor i hemlighet. Det ena ledde till det andra och plötsligt fick jag ett samtal från en nystartad studio som jobbade med datorer och andra nymodigheter inom filmljud, de hade hittat mitt cv när de städade ur sitt gamla kontor och på den vägen är det.»

Efter att ha redigerat ljudet till filmer som Nemesis III, Zarkorr! The Invader och Tandläkaren 2 fick Ottosson en förfrågan om att hjälpa till med ljudarbetet till Spider-Man 2, en jätteproduktion i tvåhundramiljonerdollar-klassen och världsomspännande premiär. Trots att han aldrig tidigare hade arbetat på en produktion med större budget än en miljon dollar så var Ottosson tydlig med sitt enda villkor för att ta jobbet – att få odelat ansvar för ljudredigeringen.

«Jag hade jobbat på en del filmer och var inte så imponerad över hur andra i branschen arbetade. Jag visste att jag kunde klara av det själv. Men studion tittade på min bakgrund och såg bara ett gäng filmer som de aldrig hade sett och aldrig tänkt se heller.

De sa nej och jag hade aldrig anställt mig själv heller om jag vore producent. Jag hade sagt ‹försvinn›! Producenten Laura Ziskin, en person som såhär med facit i hand ändrade hela mitt liv, frågade mig varför jag inte bara var med i teamet. Hon försökte förklara att det här var världens chans för mig. Men jag bad henne att ge mig chansen att göra en första egen mix av filmljudet – om de sen inte var nöjda då så kunde de sparka mig.

Hon satt tyst en lång, lång stund. Dagen därpå fick jag ett telefonsamtal där hon gick med på mitt villkor. Jag förstod inte där och då hur det hade gått till, men har senare fått berättat för mig att Ziskin hade gått upp till Sonys högsta chef och sagt att det var jag som skulle göra ljudet till filmen, och att det var slutdiskuterat i frågan.

Jag minns när den avgörande stunden kom och vi skulle spela upp den första mixen av filmen för studion, som inför visningen hade velat klippa bort en påkostad actionscen där Doctor Octopus och Spindelmannen slåss ovanpå ett tåg. Sam Raimi hade försökt intyga för dem att scenen skulle funka när alla färdiga effekter var på plats. Jag förstod att det var en viktig scen och hade jobbat extra på den. Mitt under visningen ställde sig Sonys högsta chef upp och ropade; ‹Fantastiskt! Nu funkar den för första gången!›. Raimi hade inte ändrat en enda bildruta, den enda förändringen var min ljudredigering. Ziskin vände sig om från sin stol och nickade mot mig, och jag visste att filmen var min. Det var en stor vändpunkt i min karriär.»

spider-man.jpeg

Spider-Man 2 var Sonys dittills dyraste filmproduktion och Paul Ottosson nominerades till en Oscar för bästa ljudredigering för sitt arbete. Men det var en annan film, Kathryn Bigelows drama om Irakkriget, The Hurt Locker, som skulle leda fram till hans första statyetter.

«Jag hade berättat lumparhistorier för en producent som jag arbetade ihop med på Harold & Kumar 2, en liten film jag hade gjort som en tjänst åt en kompis. Han rekommenderade mig vidare till Kathryn på grund av min militärbakgrund.

Jag åkte upp till hennes hus efter att ha läst manuset men tyckte att hela grejen kändes skum eftersom det bara var hon och manusförfattaren där. Normalt sett så kommer jag ombord först när inspelningen är igång. Men de hade varken några skådespelare eller inspelningsplatser färdiga. De var dock säkra på att ljudet skulle vara otroligt viktigt för berättelsen. Det var helt nytt för mig.

Kathryn ville inte ha någon musik, bara ljuddesign. Hon har ett rykte om sig att vara svår att jobba med. Men hon är en sån person som bara släpper in ett fåtal kollegor i sin inre krets, som hon sen litar på och alltid jobbar ihop med, och efter att ha träffat henne under ett års tid så blev jag en av dem. Hon tyckte att jag fattade precis vad det var som hon letade efter och bad mig att även mixa filmens ljud. Jag hade aldrig mixat en biofilm tidigare i mitt liv. Men jag sa ja, och tio sekunder senare frågade jag mig själv varför i helsike jag hade sagt att jag kunde göra det.»

Det var den första filmen du hade mixat och den Oscarbelönades för både bästa ljudredigering och ljudmix?

«Ja, det var rätt så bra utdelning.»

Kan du minnas hur det var för dig den kvällen, när du satt galan med dubbla nomineringar?

«Det var skitnervöst. För jag mindes känslan av att bli nominerad för Spider-Man 2 och stå på scenen bredvid en Hollywoodstjärna. Hjärtat slungades runt i kroppen på mig, händerna var genomsvettiga. Jag tänkte att det där och då var fullt möjligt att jag skulle dö. När jag sen uppfattade att de hade vinkat fram en annan snubbe så var min första känsla; tack gode gud att jag slapp gå upp och hålla ett tal. Det var en sån lättnad!

hurt-locker.jpeg

Men inför Oscarkvällen med The Hurt Locker så hade min fru tvingat mig att skriva ett tal utifall att jag skulle vinna. Jag vägrade vara en av de där snubbarna som står där uppe med en papperslapp. Så jag tänkte hela tiden på vad jag skulle säga – i duschen och när jag satt i bilen. När det sen började dra ihop sig under galakvällen så kom nervositeten smygande. Jag hann tänka att jag kanske aldrig borde åkt dit, att det nog hade varit bättre om jag hade stannat hemma i stället.

Men så hörde jag hur de ropade upp mitt namn. Min fru ställde sig upp och skrek, folk klappade mig på axeln, jag började röra mig ner mot scenen och lite som på film så såg jag folk applådera runtomkring mig utan att riktigt höra dem. Det var skumt. Jag kom att tänka på det enda rådet som jag hade fått från en vän som hade vunnit en Oscar före mig – att ta ett djupt andetag direkt när jag kliver upp på scenen. Om man går in på youtube och kollar på klippet så kan man höra ett stort ‹woosh› innan talet. Jag började att snacka, utan att alls veta vad jag sa. Och i publiken framför mig satt alla skådespelare som jag hade sett på film under de senaste tjugo åren.

Det var surrealistiskt, men jag var oerhört lättad över att ha överlevt Oscar-ögonblicket när jag sen klev av scenen. Samtidigt så slog det mig att jag var nominerad i även nästa kategori, utan att ha en chans att hinna tillbaka till min stol! Så jag fick stå och vänta bredvid en headsetsnubbe utan att kunna höra någonting. Plötsligt så skickar han bara ut mig och ropar ‹du vann, du vann!› och jag tänkte ‹vad i helvete ska jag göra nu? Jag har ju bara ett tal!›. Men en annan kille var med mig på scenen så han fick sköta snacket. Jag stod där, bakom honom med en Oscar i vardera hand och försökte ta in alltihop. Det var en otrolig kväll, regissörer och skådespelare kom fram och gratulerade och jag bar mina två statyetter från klockan fem på eftermiddagen till fem på natten.»

Då hade du ingen hand fri för att hålla i någon drink?

«Nej min fru och jag fick bytas åt mellan drinkar och statyetter, sen hade jag en jävla träningsvärk i armarna dagen efter.»

Oscarsuccén ledde även till en karriärmässig baksmälla då Ottosson hade brutit mot den oskrivna regeln att inte mixa en storfilm på egen hand, ett jobb som vanligtvis görs av två-tre personer. En avvikelse som väckte ont blod inom Hollywoods ljudindustri.

«Det var det ingen annan som hade gjort det tidigare på en så stor film. När jag blev nominerad så ringde en av de högst uppsatta snubbarna i ljudbranschen, Michael Minkler, till mig. Han hade ju sett att det bara stod ett namn på nomineringen för ljudmix och undrade vem som var den andre personen. Jag sa som det var, att jag hade gjort allting själv och trodde väl att han skulle bli glad eller imponerad. Men i stället blev han förbannad. Jag fick ett till telefonsamtal med en skarp varning ‹Gör aldrig om det här! Mixa aldrig en så stor film helt själv!›.

Folk var förbannade på mig och ville få mig utsparkad från studion. De ville skydda sina positioner eftersom de tjänade stora pengar och kontrollerade hela ljudarbetet. Och så plötsligt kommer det en snubbe som hotar hela den strukturen som de har satt upp.

En annan Oscarakademi-snubbe från ljudindustrin kom fram till mig under en visning av filmen. Han tog mig utanför, gratulerade och sa att det var helt otroligt att jag hade kunnat överse hela ljudarbetet, vara ljuddesigner och mixa The Hurt Locker så bra helt på egen hand. ‹Men›, sa han. ‹Det är ingen annan än du inom branschen som är glad över att du har bevisat att det går att göra. För inom filmindustrin är det svårt för de flesta att förstå vad skillnaden på ljudredigering och ljudmixning är, så akademin har länge velat slå ihop dessa kategorier till en Oscar. Vi har kämpat i tjugo år för att hindra detta, men du har gett dem rätt. Så tänk dig för noga innan du gör det igen.›

Jag upplevde det som ett hot, som maffiametoder. Så det blev framgångens baksida kan man säga.»

Ottosson tar en konstpaus och drar på smilbanden innan har snabbt lägger till;

«Men … jag sket i vilket, och jag har gjort samma sak på alla andra filmer sen dess med!»

Vad skulle du säga har varit ditt största hinder för att göra det du gör i dag?

«Det var nog just tiden efter mina första två Oscar, när folk motarbetade mig. Man snackade mycket om mig och det gick rykten om att jag mixade filmerna helt själv utan att regissören ens fick vara med. Det var så konstigt att andra försökte förstöra ens karriär och det kändes orättvist. Jag upplevde det som att andra bara tänkte på sig själva, medan jag försökte tänka på filmerna och vad de behövde.»

Hur gjorde du för att ta dig förbi det?

«Jag sket i det. Man kan inte kontrollera vad folk säger. Men det är klart att jag blev besviken. En del personer som jag trodde var mina vänner vände sig emot mig. Den biten var tuff.»

När har du tvivlat som mest på dig själv i ditt yrke?

«Jag har nog inte den delen i mig. Jag vet om att jag har rätt så bra självförtroende, även om det ibland har varit oförtjänt. Jag har alltid känt att om alla andra bara går ur min väg så kan jag göra ett fantastiskt jobb. Så det där tvivlet har jag nog inte känt. Nuförtiden anställer man mig för att jag ska göra min grej. Kanske låter det lite väl kaxigt, lite som Zlatan.»

Var kommer det självförtroendet ifrån?

«Mycket har kommit här i USA, här känns det mer ok att pröva nya grejer. Samtidigt var min pappa en stor inspiration. Jag såg honom aldrig ge upp när något inte funkade under barndomen. Han pratade bara Lönsbodaskånska men kunde ändå få tag i en bilmekaniker när vi var i Tyskland och lösa våra motorproblem.

Folk säger att jag har blivit lättare att jobba ihop med efter min tredje Oscar. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag har alltid höga förväntningar på mig själv och har samma förväntningar på alla andra som jag jobbar ihop med. Men med erfarenheten kom också insikten att det vi gör handlar om mer än bara om mig och mitt arbete. Jag gillar fortfarande att kriga stenhårt för att få min vilja igenom, men jag förstår också att andra känner likadant och att deras insatser också ska värderas. Så jag har kanske vuxit upp lite.

Tidigare såg jag på mitt jobb som ett hundrameterslopp där jag tävlade mot alla andra. Men efter att Tarantinos ljuddesigner, som också var nominerad, kom fram till mig på Oscargalan och sa ‹lycka till, jag hoppas att du vinner›, så har jag börjat tänka att det kanske finns något större än tävlingen i det vi gör.»

Jag hörde att det tog flera månader innan du klarade av att kolla på klippet från Oscargalan.

«Ja, säkert tre-fyra månader. Först tittade jag utan ljud. Sen började jag titta på det, men var tvungen att lämna rummet. Det tog många försök att faktiskt lyssna på vad jag hade sagt till två miljarder människor där på scenen.»

 Vilken produktion är du mest stolt över? 

«Det måste ändå vara The Hurt Locker, för där jag bevisade att min idé kunde ändra hela ljudindustrin. Ingen annan mixade på det sättet som jag gör före den filmen. Tidigare behövdes två personer för att hantera de stora mixerborden och innan The Hurt Locker så ville ingen ha de mixerborden som nu finns här inne, såna som man kan mixa med på egen hand. Jag vet att jag har förändrat framtiden för hur man jobbar med filmljud i Hollywood.»

Berätta om det mest bisarra du gjort för att komma åt ett visst ljud på en inspelning?

«På White House Down hyrde vi en hel flygplats som vi stängde ner och jag hade full kontroll över allt. Vi hade en enorm arsenal av bilar, flygplan och vapen med oss. Vi körde runt som dårar ute på flygfältet, spände fast stora flygplan i marken för att varva upp motorerna och gjorde saker som man aldrig skulle få för sig, om man inte har just mitt jobb.

För 2012 sköt vi med tunga kulsprutor där varje patron är en fot lång och med ett Aeroflex mini gun som skjuter fyratusen kulor i minuten. Att skjuta med såna vapen är en till lika delar enastående som skrämmande känsla. Då har man med sig tio killar och tjugo olika mikrofoner som tar upp ljud på olika sätt. Där och då har jag stannat upp och slagits av vilket otroligt skumt jobb man har ändå.»

Hur tror du att ditt liv hade sett ut om du inte hade åkt iväg med Sadwings 1987?

«Jag hade gått på en hyfsad skola i Sverige och jag hade ett bra jobb krattat för mig på Volvofabriken direkt efter utbildningen, vilket hade gett mig en högre lön än vad min pappa hade. Jag hade säkert haft ett bra liv i Lönsboda. Min pappa var inte glad efter att jag gått klart utbildningen och hela den biten. Han frågade mig varför jag drog och jag sa att om jag tar det där fabriksjobbet så kommer det bli det enda jag gör i resten av mitt liv. Han undrade vad det var för fel på det, jag sa ‹ingenting!›. Det hade nog varit fantastiskt i alla andras ögon. Men inte i mina. Jag ville något annat.»

Av Jakob Åsell 19 aug. 2021