Ur Julia Ducournau guldpalmsvinnare «Titane» © Carole Berthuel

Mörker, mörker och lite ljus

Sofia Norlin rapporterar om kritiker- och juryfavoriter från Cannes: Jacques Audiards «Les Olympiades», Leos Carax «Annette» och om Julia Ducornaus «Titane», andra guldpalmsvinnaren av en kvinnlig regissör i festivalens historia.



Svartvit himmel över slitna, ljusa höghustorn, sjuttiotalsfuturistiska drömmar med namn av städer som hyst olympiska spelen – Les Olympiades kallas kvarteret, precis som den nya metrostationen bredvid. Och här byggs det, mäklarfirmor öppnas, för metron ska sträcka sig till flygplatsen Orly och förbinda oss med världen. Även jag bor här i innerstadens sydöstra del, liksom fyra av tio i en stadsägd hyreslägenhet. Mina barns klasskompisar ryms tre generationer i samma tvåa på våning 26 i tornet Aten. Stadsdelen var tänkt att förändra socialpolitiken, ge modern horisont åt unga företagare, som ett parisiskt Manhattan. I dag har vi arbetarklassens mångfacetterade klimat – arkitektoniskt, kulturellt, religiöst – gatulivet är främst asiatiskt. Stadscentrums kupoler glimmar i fjärran som en avlägsen antik värld, bara tunnelbaneminuter bort. 13 arrondissement är en ännu ofilmad del av Paris, i medial skugga och noll hype – tills nu, när just vårt sociala klimats särart filmats med sensualitet och politisk finess av Jacques Audiard. 

I en svartvit indiekomedi – i stil med livfulla Frances Ha, fast med tyngre mer livserfaren erotisk fransk touch – följer vi tre unga universitetsstudenter in på arbetsmarknaden, till klassresors återvändsgränder och i appsexets svindlande känslostormar. Ung werthersk längtan om själars sammansmältande trots en klickvibrerande tid. Entusiastisk glöd bleknar med alltings sammanbrott – framtidsdrömmar, jobb, hyra – är detta vad livet faktiskt kan ge? 

olympiades.jpeg

Unge gymnasieläraren Camille (Makita Samba) byter uppgivet skolans slitsamma reformer för obetalda doktorandstudier och blir flatmate-sexfriend med elitskolade Emilie (Lucie Zhang) som trots diplom hankar sig fram på kinesiskspråkiga ströjobb i kvarteret. Strax träffar han även juridikstudenten Nora (Noémie Merlant), nyinflyttad från provinsen och av sina studiekamrater misstagen för camgirl Amber Sweet (Jehnny Beth), som hon snart själv söker upp. Manus baseras på album av japansk-amerikanske serietecknaren Adrian Tomine och är skrivet av regissören Céline Sciamma (Merlant spelade även konstnärinnan i hennes Porträtt av en kvinna i brand).

Så hur ter sig framtidshorisonten härifrån Paris 13? Socialt är utsikterna låga. Ett doktorat eller diplom från elitskolan Sciences Po är ingen garanti för en klassresa till antika stadscentrum ifall ens ursprung är från en annan kontinent eller ens provinsiella referenslöshet ett bråddjupt glapp. Världen är precis så brutal 2021 – fortfarande. Audiard skildrar socialpolitiska avgrunder med förbigående lätthet, regins svepande dansanta rörelse, replikernas franskt sarkastiska stick av krass verklighetsinsikt. Brutala klipp visar byten av arbetsplatser, kärlekspartners. Filmens dekor är detta enda kvarter. Vi stannar här precis som rollkaraktärerna och drömmarna anpassas därefter.

Filmens högst relevanta blick på samtiden vävs sensuellt och lustfyllt in i stadens erotiska backstagepuls – stundentfesternas, mötesapparnas, småjobbens. Kontexter där frågor om ursprung, religion och hudfärg äntligen förpassats till dåtid. Filmen är i ett nu, en samtid som är här. Det kan ju låta helt självklart att säga, men sett till årets orimligt vita tävlingsfilmer sticker Audiard ut. Vid 69 års ålder är han mer i sin tid än de flesta, skildrar liv, kärlek och livsval i mer kosmopolitiska kvarter, helt utan kriminell slagsida.

Med sin sexiga vibe och humor – är denna romcom tillräckligt egensinnig, inspirerad? En simpel Sex Education för 30-åringar? I Cineum, Cannes splitternya multiplex i stadens utkant, är salongen helt fullsatt, publiken ung och lika rik på ursprung som dem på duken, klimatet elektriskt vibrerande – Les Olympiades kommer få en strålande biografkarriär.

annette.jpeg

Ska vi frukta framtiden eller heja på? Hur många likes får skogsbränder? Kändisar? Mord? En samlad röst – regissören Leos Caraxs egen – ber oss göra precis vad vi vill under visningen, men inte andas. Vi bör hålla andan inför vad som stundar, för det ska visa sig vara en svindel. Should we fear it? Should we cheer it? sjunger filmens skådespelartrupp ledda av Adam Driver och Marion Cotillard, som tågar ur teatern och genom LA:s gator. Showen kan börja – och vad vi behöver detta! – portarnas öppnande efter pandemins dvala ger plats åt nya spektakel! – som i en fest av brio och galen inspiration, en horror-musikal-melodram-komedi, axlar skådespelarna strax sina gestalters kostymer. Men först sjunger de till oss och bryter fiktionens fjärde vägg. För kanske är det just vi själva som är horisonten? Vår egen förmåga till insikt och handling? Om samtiden, framtiden. 

Och det är svårt att andas i Annettes värld. Karaktärerna hostar av cigarettrök, astma, skogsbränder härjar i tv-rutan men får långt färre likes än fixstjärnornas kärleksrelationer. Vi klickar oss in i klimatångest, överkonsumtion, individualism. Här är showen och profiten i centrum. Naturen, undervegetationen och träden tar långsamt över dekoren, rummen. Skymmer utsikten mot världen. Men karaktärerna ser den aldrig. Ljus lövskogsidyll känns nästan malplacerad i filmens mest romantiska scen – den skapar sårbarhet, stör. Kanske den inte behövs?

Den indiske författaren och socialantropologen Amitav Ghosh menar att fiktionen i dag måste hitta sitt eget mer animistiska språk för att kunna gestalta klimathotet, naturens oväntade förändringar som i en fiktion vanligtvis skulle verka orealistiska, överdrivna. Här gestaltas både bränder, gig och familjeliv svulstigt, i en spektakulär show som ständigt blandar naturligt och fake, människor med dockor, djur med sin modell av plast – gränser grumlas för vad som är levande och inte. Vad vi ger fokus och ser. Ackompanjerade av clownens hångrinande skratt, Adam Driver som Henry – en obehagligt provokativ ståuppkomiker – färdas vi på motorcykel i nattliga landskap och kusligt mörka insikter, ett mästerligt filmiskt hantverk. Vi förs fram till en fråga, om än så obehaglig – ska vi blicka ut över avgrundens stup eller inte? 

Så vem kan bära en apokalyps? Med episkt stenansikte är Adam Driver vår ciceron i denna mörka odyssé. Sällan har jag sett ett så imponerande – och för en skådespelare så självutlämnande komiskt spel, halvnakna gig – sedan Tom Cruise i Magnolia. Henry är The Dude och stuntföraren i Drive i samma person, en våldsam slacker som sålt sin moral för tittarsiffror. Skvallerpressen exploderar när han gifter sig med godhjärtade, världskända sopranen Anne (Marion Cotillard) och de får en dotter, Annette, i form av en docka: frukten av mötet mellan skönheten och odjuret, av människans två sidor.

Anne är folkets tragedienne som dör på operascenen varje kväll, och publiken älskar henne, älskar att få dö genom henne, som genom en spegel få erfara klagosången över livet, kärleken, samtiden. I både Drivers och Cotillards ansikten bottnar stumfilmens djupa nyanser och inre kamp, i ett slags remake av Murnaus Soluppgång (1927) ger Carax en nytolkning av den skrämmande båtscenen. Även här skildras samhället kontra naturen: stadens artificiella, kommersiella hunger är vampyren som suger blodet ur människan, är i oss och runt oss. Monstret i Carax gestaltning tar form både som Füsslis Mardrömmen och Whales Frankenstein (1931). Drivers skratt är människans iskalla insikt och själviscensättandets galenskap. Så vilket barn föder ett monster? En godhjärtad sanningssökare eller en mer hårdhudad vampyr? Och kan våra barn älska oss? För är det verkligen kärlek vi ger dem, när vi inte ens lyckas föreställa oss deras ansikten – se själva framtiden i vitögat? «Se inte ned i avgrunden», uppmanar Driver sin dotter. Från stupet tycks Carax uppmana oss att hålla andan en sekund och se oss själva.

titane-2.jpeg

Monstret är i oss – så är det oss själva vi ska frukta mest? 

Natt, fönsterlösa rum, garage. I Titane är horisonten av nästan obefintlig, mörkret kompakt. Precis som i Annette glänser här av lackytor, hjälmar, motorer, och precis som i Winding-Refns Drive står hjältarna handfallna inför minsta föraning av kärlek, sensualitet och ömhet. Dödar när känslor kommer nära. I Titane ges fordonserotiken bokstavligt mer plats än sex mellan människor, gränsen mellan kropp och maskin suddas ut, motorolja rinner ur kroppshål, skapar myt och helgonbilder – en mänsklig och ekologisk mardröm?

37-åriga fransyskan Julia Ducournau utforskar monstret i oss, en tematik gestaltad redan i hennes imponerande (och hypade) debutfilm Raw, en bodyhorror-komedi om den unga veganen Justine som under nollningen på veterinärlinjen tvingas äta rått kött och upptäcker sin inre natur, sexuell och kannibalistisk. I själlöst moderngrå vardagsmiljöer leker Ducournau med skräckfilmens estetiska och narrativa koder, även här i samma subgenre. Kroppen och begäret förvandlas ohjälpligt, livsfarligt. Men monstret är aldrig fiende och rädsla för den andre – det är jaget. Ducournau skapar här sin helt egna stil, ett slags typisk fransk socialrealism med smygande skev gestaltning, saturerade ljuskällor och ständigt närvarande skuggor, ofta avancerade kamerarörelser. En mörkt laddad värld med viss torr ironi, vars inspiration även när sig på Claire Denis blodigare filmer (kannibalism i Trouble every day) och kusliga utforskade tabubelagda drifter (incest i Svinenmed Vincent Lindon) – och framför allt, ovanliga kvinnoporträtt, komplexa och monsterlika. 

I Titane följer vi Alexia (Agathe Roussel) som i barndomen orsakat en bilolycka för sig och sin pappa (Bertrand Bonello). Båda överlever, men hon får titan inopererad i hjärnan. Som vuxen erotisk dansare på bilmässor dödar hon alla som söker sexuella (och kärleksfulla) möten. Med viss komik i denna seriemördarfilm (det är tröttsamt att döda) och i fordonserotiskt, nattligt, incestuöst laddat klimat, blir hon faktiskt gravid med en bil. Och här börjar hennes kroppsliga förvandling mellan olika könsidentiteter, maskin och människa, samt sökandet efter en ny fadersfigur i brandmanschefen Vincent (Vincent Lindon).

Här vill jag se tillbaka på den tidigare guldpalmsvinnaren av en kvinna. Varför jämföra just kvinnor? – för att det faktiskt även ger ett slags tidsresa vad gäller kvinnogestalter. För där Jane Campions Ada i Pianot utforskar det känsliga, sinnliga och väljer livet, mötet – attackerar Alexia allt detsamma, är raka motsatsen. Även Fern i Nomadland är rädd att kärleken ska ta hennes frihet. Samma rädsla driver Henry i Annette. Så vad säger samtidens filmer om oss? Att vi önskar en kärlek som låter oss förbli fria individer? För som revolt för identitetens frihet känns ju mord som en återvändsgränd. 

Som guldpalm är Titane rätt ojämn regimässigt, dialogen ibland svag, spelet svajigt. Men själva resan ner i avgrunden imponerar i mod. Ducournau skapar i Alexia en hund från helvetet som tar oss med på en psykedelisk tripp, ett tankeexperiment jag aldrig tidigare sett. 

Det talas om filmchock på croisetten. Om filmens gränslösa genrer och om våldet (filmen åldersgräns är 16 år). Leken med könsstereotyper är tydlig och Alexia utvecklas till flera identiteter, liksom till monster, maskin. Men formas hennes identitet av fri vilja eller påtvingade villkor? Mansattributen väljer hon som mask för att fly polisen. «Män» betyder här muskulösa machos medan kvinnokroppar sexualiseras konventionellt. Brandmannen Alexia har en skörhet och styrka i kraft av sin graviditet, i ett klimat där känslighet måste gömmas. Är att vara «man» enda sättet att vara stark? Här skildras traditionella kön. Själv vill jag – med mina svenska referenser – tro på en vidare horisont av flytande sensuella identiteter och med större mod för möten. För visst är vi redan där i samtiden? Alexia dödar all ömhet, ingen får se henne, monstret, sårbar. All öppenhet för världen är här livsfarlig. 

Titane är främst en reflektion, en mytinspirerad tragedi. Har vi maskinälskande förfäder «fuckat» barnens framtid (den incestuösa dimensionen) och skapat monster? Här finns – på en metaforisk nivå – ett ekologiskt hot, en fordonserotisk laddning, människan och maskinens rent kroppsliga fusion. Bensinoljan förvandlar naturen, kroppen, till ett håligt oljefält, ett krigslandskap, förorenar livgivande vätskor. 

Som på resa i infernot är Alexia ängeln, hunden, vargen, monstret. Love is a dog from hell, står tatuerat på hennes bröst. Ducournau gestaltar henne ömsom som Kristus på Golgatavandring – men vilken är då hennes tro? Ömsom som ett slags Raskolnikov i feberdröm mellan brott och straff – men vilken är i så fall kärlekens uppenbarelse, i detta incestuösa klimat? Ofta skymtar Dreyers Jeanne d’Arc i En kvinnas martyrium – men kan vi ens identifiera oss med hennes strid? 

Kanske är just detta styrkan i Titane? Själva horisonten är tanken, stoffet för reflektion – om oss.

Av Sofia Norlin 19 aug. 2021