Dramachefen för Sveriges Television, Anna Croneman.

SVT bemöter kritiken

«Men en sak ska stå klart, inga beslut i Moving Sweden fattas med den typiska tv-publikens önskemål eller behov för ögonen. Satsningen handlar om talangutveckling och en mångfald av röster.»

Programchefen för SVT Drama, Anna Croneman, bemöter branschens kritik av Moving Sweden.



Flera filmare anser att SVT, med tanke på hur stor makt de har för slutgiltiga beslut, kommer in för sent i bedömningen av projekt. Många anser att det hellre borde vara fler bedömare i början än en enskild. Vad anser du om det?

Detta är en effekt av att det är SFI som bidrar med utvecklingspengarna i projektet, och det blev beslutat innan projektet sjösattes (en ekonomisk fråga för vår del). Om vi skulle starta i dag skulle vi själva vilja se över den metoden/processen.

Många jag talat med tycker det är ett demokratiskt problem att en person varit ansvarig för Moving Sweden under åtta år och att det inte skett en utlysning när satsningen gjordes om 2018. Att det, oavsett vem som innehar posten, begränsar återväxten och mångfalden i svensk film. Vad anser du om det?

Det är aldrig bra att en person sitter på en position under en väldigt lång tid. Sen ska man också veta att det är en alldeles särskild kompetens att arbeta med talang – en kompetens som kommer med erfarenhet, och tyvärr är det få som känt sig kallade.

På vilket vis är det få som känt sig kallade, det har ju inte gjorts någon utlysning?

Många ifrågasätter rollen med den enskilda individen som beslutsfattare i dag, ungefär på samma sätt som när de starkt kritiserade nämnderna på SFI ersattes av konsulenter. Detta kommer alldeles säkert ses över i nästa steg, men jag vill understryka att SVT också har en röst i valet av projekt. Det vill säga, beslut fattas de facto inte av en person.

Flera upplever att det finns en jakt på genre-spridning inom Moving Sweden, och att den i flera fall blir viktigare än en en mer specifik bedömning av originalitet och angelägenhet hos den enskilda rösten. Ligger det något i den kritiken?

Det har färdigställts fyra filmer – Moving Sweden har gett klartecken till ytterligare sju i dagsläget – och urvalet har inte gjorts med genre som främsta preferens. Men varför skulle det inte finnas originalitet och angelägenhet i genrefilmer?

Jag vet ingen som ifrågasatt att det kan finnas lika mycket originalitet och angelägenhet i genrefilmer, mer om de som görs faktiskt är originella. Anser du att det är ett problem, kreativt och/eller strukturellt, att snittåldern för långfilmsdebutanter i Sverige är hög (38 år över tio år, över 40 år de senaste åren), och att det tar i regel tar lång tid från svensk filmskoleexamen till första långfilm (mycket längre än t ex i Danmark)?

Snittåldern är hög. Kanske hänger det ihop med auteurtraditionen (att i åratal slita med den egna idén)? Vi har försökt uppmuntra samarbeten mellan manusförfattare och regissörer, som ett led att intressanta nya regissörer snabbare ska komma i produktion. Men många andra faktorer spelar säkert också in.

Flera som jag talat med anser att bedömningsgrunderna för Moving Sweden är vaga. Jag noterar själv att för att söka måste producenten ha gjort minst två konstnärligt intressanta fiktionsfilmer. Hög tröskel kan man tycka, å andra sidan verkar man också kunna bortse från detta, upphovspersonerna till till exempel Snälla kriminella har massa erfarenheter av rörlig bild men ingen filmerfarenhet?

Inte enkelt att svara på en fråga som är en smula «grumlig», och pekar ut en enskild titel. Fiktionsfilmer är kanske en väl bred definition (är dock motsatsen inte mera begränsande?), men ingen kan väl på allvar mena att den som gjort filmer utanför den traditionella branschen inte skulle räknas? Det vore ju kolossalt konservativt och bakåtsträvande (var finns den unga talangen 2021, naturligtvis också på Youtube). Uppdelningen är ju bara en fråga om format, eller snobbism, och det senare är vi helt ointresserade av odla. Men en sak ska stå klart, inga beslut i Moving Sweden fattas med den typiska tv-publikens önskemål eller behov för ögonen. Satsningen handlar om talangutveckling och en mångfald av röster.

Ser ni några behov att se över och förändra nuvarande Moving Sweden eller är ni nöjda med hur det fungerar nu och de filmer som kommer ur det?

Ja, vi ser absolut att Moving Sweden ska förändras. Det är en fundamental del av talangutveckling att följa med sin tid. Men det var många som ansåg att det var galenskap att satsa på långfilm inom Moving Sweden, flera tyckte kort-serieformatet vore det rätta, andra menade att halvtimmesformatet fortfarande var det bästa för talangutveckling. Nu tog vi ändå risken och testade, när perioden för denna omgång är avslutad skall vi självklart göra en utvärdering. Det sysselsätter oss en hel del just nu att fundera på vad som är det bästa sättet att i dag driva talangutveckling, och även om det alltid kommer finnas kritiker av den väg vi väljer så hoppas vi ändå att parterna utanför SVT och SFI också ska se vilken unik satsning det här är/har varit, och vilken enastående chans det varit för filmskaparna att också möta en större publik – och inte bara de redan invigda.

Så att filmerna visas för en stor publik i SVT är viktigare än filmernas kvalitet, mätt till exempel i kritikerbetyg och utländskt festivaldeltagande?

Haha, såklart inte. Men kul! Inget av de kriterier du nämner är heller viktiga. Det viktiga för den här talangsatsningen var att regissörer och författare skulle få göra sin första långfilm.

Hur skiljer sig SVT:s egen satsning på originalmanus i den aspekten, är det i det fallet ett viktigare kriterium, än i Moving Sweden, att skapa filmer med kvaliteter som har en chans att visas på utländska festivaler, vilket ofta går i hand med höga kritikerbetyg)?

SVT:s originalmanussatsning tog avstamp i att ett stort antal manusförfattare som jag träffade berättade att ingen av dem längre skrev originalidéer för film. Att de upplevde att långfilmsbranschen var ospännande, att det var för många kockar i soppan och att producenterna på ett väldigt tidigt stadium flaggade för att distributörerna skulle säga nej eftersom det inte fanns något att hänga upp en lansering på, utan ett «IP» i botten.

De arbetade i stället med adaptioner, men framför allt med tv-serier där de upplevde långt större kreativ frihet. Då blev jag nyfiken på vad som skulle hända om man bad alla svenska manusförfattare att skriva precis det de ville, om de dessutom fick en ordentlig utvecklingspeng för att kunna avsätta tid till det fria skrivandet. Det var det enda målet med den satsningen. Att ge manusförfattare tid att skriva precis vad de vill skriva.

De projekt som valdes ut gjorde det utifrån kriterierna: originalitet, angelägenhetsgrad och hantverksskicklighet. Jag sa offentligt (till dig) att jag inte tyckte att vi såg så mycket originella idéer i volymen. Det står jag för. Men jag var också oerhört glad för de projekt som fick stöd och jag hoppas innerligt att flertalet ska bli av, att de ska bli enastående filmer av mycket hög kvalitet. Jag hoppas också att de ska ska nå en publik som älskar dem, både hemma och utomlands. För att lyckas med det behöver de alldeles säkert få både höga betyg och stor uppmärksamhet vid festivalerna – eftersom de inte bygger på redan kända IP:n.

Av Jon Asp 19 aug. 2021