Hans Gunnarsson vid skrivplats © Sara Mac Key

Författare om äventyr i filmbranschen

«Vi ändrade oss. / Vi bytte fot. / Vi sa att vi inte alls var bittra.»

I sin senaste bok, den tiodelade novellsamlingen «Bromann i Bromma», ägnar Hans Gunnarsson ett helt avsnitt åt kval och vedermödor inom den svenska filmbranschen, «Sisyfos IV: Körverk med vedklyv – eller äventyr i filmbranschen».



”Ni dricker för mycket. Nu får ni fan kamma till er!”

Vi vaknade och såg oss omkring.

Vi såg inte till någon.

Vi förstod att ropen kom inifrån oss själva.

Vi var inte särskilt överraskade.

Vi hade umgåtts med sådana tankar en tid.

Vi fördrev tiden med dem.

Vi gick på krogen med dem.

Vi sa som det var.

Vi sa att vi var bittra.

Vi lät det verka i oss.

Vi fick det ur oss.

Vi ändrade oss.

Vi bytte fot.

Vi sa att vi inte alls var bittra.

Vi visste bättre än så.

Vi sa att vi var bättre.

Vi sa att vi hade rätt.

Vi menade vad vi sa.

Vi var genomtänkta.

Vi hade tänkt genom fingrarna.

Vi visste vårt värde.

Vi hade grepp om det.

Vi tog nya tag.

Vi tog in en omgång till.

Vi såg framåt.

Vi såg uppåt.

Vi såg mot toppen.

Vi såg oss i ett starkt ljus.

Vi såg oss i solglasögon.

Vi var i ropet igen.

Vi hängde inte i repet.

Vi hade allt i våra händer.

Vi hade hela berget i våra händer.

Vi fantiserade stort.

Vi fantiserade större.

Vi fantiserade om andras olyckor.

Vi tänkte på refrängen.

Vi tänkte på morgondagen.

Vi berömde oss för vår disciplin.

Vi vaknade och hörde ropen tona bort.

Vi visste inte hur många dagar som gått.

Vi visste inte hur länge vi väntat på svar.

Vi räknade månaderna på våra fingrar.

Vi hade skickat ännu ett manus.

Vi hade tilltro till våra ord.

Vi hade skickat vårt bästa manus.

Vi var komplexa.

Vi hade skapat ett hotfullt hjärta.

Vi visste vad vi gick för.

Vi var gamla i gamet.

Vi hade ett rykte som föregått oss.

Vi hade respekt.

Vi pratade om det medan vi väntade.

Vi väntade på svar från flera håll.

Vi hyste tillförsikt.

Vi var luttrade.

Vi väntade ännu en månad innan vi ringde.

Vi ringde flera gången men fick inget svar.

Vi fick till slut veta att vi inte skulle ringa.

Vi skrev ett mejl men fick inget svar.

Vi skrev ett till.

Vi fick veta att vårt manus fortfarande var oläst.

Vi fick ge oss till tåls ännu en tid.

Vi gjorde det.

Vi gick på krogen under tiden.

Vi blev genast på bättre humör.

Vi var lyckliga på ett glädjelöst vis.

Vi sa vad vi borde göra men gjorde det inte.

Vi upprepade några sanningar.

Vi sa att vi var i mörkret.

Vi sa att vi var i källaren.

Vi sa att vi var i källarmörkret.

Vi var många där.

Vi gick skrattande hemåt.

Vi hade distans och vi var disciplinerade.

Vi vaknade till en leende dag.

Vi log tillbaka.

Vi ringde några samtal.

Vi skickade några mejl.

Vi var inte påstridiga.

Vi var inte tjatiga.

Vi ville bara ha ett svar.

Vi väntade lite till.

Vi ringde.

Vi mejlade.

Vi fick till slut ett svar.

Vi var helt oförberedda.

Vi var mer än så.

Vi var chockade.

Vi skakade våra huvuden.

Vi tog in en omgång till.

Vi lugnade oss.

Vi försökte skratta åt det.

Vi krisade lite lagom.

Vi sa att vi var för gamla.

Vi sa att vi hade fel kön.

Vi sa att vi hade fel hudfärg.

Vi sa att vi hade fel sexuell läggning.

Vi sa en massa saker.

Vi sa saker vi ångrade.

Vi hejdade oss.

Vi repade mod och sa att vi skulle visa dem.

Vi skulle visa de jävlarna.

Vi skrev på nytt för de jävlarna.

Vi skrev en komedi.

Vi skrev en komedi som var alltför tragisk.

Vi skrev en tragedi.

Vi skrev en tragedi som var alltför rolig.

Vi skrev ett drama.

Vi skrev ett drama som varken var det ena eller det andra.

Vi skrev en hel serie som föll mellan stolarna.

Vi strök och skrev om.

Vi förenklade.

Vi renodlade.

Vi väntade på en reaktion.

Vi söp till.

Vi sov på saken.

Vi skrev i sömnen.

Vi skrek i sömnen.

Vi drömde att vi föll.

Vi föll en kilometer.

Vi vaknade i fallet.

Vi klamrade oss fast.

Vi gav inte upp.

Vi tog ett nytt grepp.

Vi skulle upp igen.

Vi gick högre upp.

Vi siktade mot toppen.

Vi skrev ett klargörande mejl men fick inget svar.

Vi var i tystnaden.

Vi analyserade den.

Vi fann den mysteriös.

Vi fann den hänsynslös.

Vi skrev det.

Vi fick ett svar som upprörde oss mer än det förra.

Vi sa att nej.

Vi sa att nej fan.

Vi sa att nej fan i helvete.

Vi fann oss inte i det.

Vi lät dem förstå det.

Vi skrev att vi vet vad ni tjänar.

Vi frågade oss om de ens visste vilka de tjänade.

Vi fick inget svar.

Vi ville ha en dialog.

Vi var maktlösa.

Vi var vanmäktiga.

Vi började röka igen.

Vi skrev ett anonymt brev.

Vi skrev att vi vet var ni bor.

Vi beskrev krukväxterna metaforiskt.

Vi väntade.

Vi hörde ingenting.

Vi gick på krogen.

Vi valde en annan krog.

Vi såg oss omkring och kände oss främmande.

Vi kände inte igen oss.

Vi kände inte igen oss själva.

Vi sket i det.

Vi sket i ett kuvert.

Vi var inte bjudna på festen.

Vi var sedda men ignorerade.

Vi stod utanför och tittade in.

Vi tittade in genom tre meter tjockt plexiglas.

Vi såg hur de flaxade därinne.

Vi såg hur gardinen drogs för.

Vi skrev en blodig deckare men bara i huvudet.

”Vad gör ni här?”

”Ta det lugnt nu bara.”

”Vafan, har ni kniv?”

”Vi vill bara snacka lite.”

”Jag ringer polisen.”

”App-app-app.”

”Mina barn ligger och sover.”

”Det borde du ha tänkt på innan du skaffade dem.”

”…?”

”Sätt dig ner.”

”Herregud, vad…?”

”Sätt dig ner bara.”

”Vad vill ni?”

”Om du bara sätter dig ner.”

”Ahj, fan…”

”Va?”

”Sluta, släpp!”

Vi slipade på dialogen i vårt nya manus.

Vi blev nöjda.

Vi hade humor.

Vi hade blicken i behåll.

Vi bytte titel.

Vi bytte kön på karaktärerna.

Vi bytte karaktärer på könen.

Vi tänkte i nya banor.

Vi skrev ett följebrev där vi formulerade våra tankar.

Vi var vänliga och verserade.

Vi väntade.

Vi ringde inte.

Vi mejlade inte.

Vi väntade.

Vi hade vår värdighet.

Vi skulle vackert vänta.

Vi väntade i mörkret.

Vi bidade vår tid.

Vi vred oss i –

Vi hörde våra –

”Ni kan inte bara dyka upp så här.”

”Kan vi inte?”

”Vad är det där?”

”En vedklyv.”

”Min mor sover på övervåningen.”

”Stabat Mater.”

”Va?”

Vi filade på dialogen i vårt nya manus.

Vi jobbade med undertexten.

Vi väntade.

Vi skrev om manuset medan vi väntade.

Vi skrev ett nytt manus medan vi väntade.

Vi väntade i nya månader.

Vi övergav undertexten.

Vi talade ur skägget.

Vi skrev under vår förmåga.

Vi skrev för idioter.

”Gris!”

”Jävla gris!”

”Jävla grisröv!”

Vi fann att våra ord inte hördes genom plexiglaset.

Vi fann att de var gamla och nötta.

Vi skruvade upp temperaturen.

Vi fann andra ord för våra känslor.

”Amatörer!”

”Dilettanter!”

”Sumprunkare!”

Vi var fortfarande försiktiga.

Vi var fortfarande lite gammeldags.

Vi gav ändå inte upp.

Vi ville ha kontakt.

Vi knackade på glaset.

Vi bankade.

Vi gestikulerade.

Vi ropade.

Vi ropade men hördes inte.

Vi uppfattades inte.

Vi såg in men ingen såg ut.

Vi var inte sedda av någon.

Vi var inte ens bjudna med armbågen.

Vi såg hur gardinen drogs för framför våra ansikten.

Vi sa att nej.

Vi sa att nej fan.

Vi sa att näej fan i hälvätte.

Vi började prata annorlunda.

Vi prövade nya strategier.

Vi blev hämtade av pålisen.

Vi hamnade i föjhöj.

”Varför pratar ni så konstigt?”

”Dä äj så häj vi pjataj.”

Vi fick veta att vi gott över alla grenser.

Vi tykte inte dä.

Vi tykte vi gjorde rett.

Vi fik inge svar.

Vi blev behannlade såm skit.

Vi kende ingen onger.

Vi kenner fortfarande ingen onger.

Vi har kasta bort våra liv men ingen onger.

Vi kenner ingen onger.

Vi har sagt vårt me dä.

Vi säjer inge mer om et.

Vi släppte tage o –

J

   Ä

     Ä

      Ä

      V

           L

               A

 

                        K

                              U

                                   K

                                    E

Av Hans Gunnarsson 1 okt. 2021