Ur Hogir Hiroris «Sabaya» © Folkets Bio

Vägen till att göra Sabaya

«Hon har inga egna rättigheter som människa att kunna säga nej eller att bestämma själv vem hon vill vara med eller gifta sig med. IS tvingar dem att konvertera till islam och rättfärdigar övergreppen med att yazidierna per definition är djävulsdyrkare och förrädare av islam.»

Hogir Hirori skriver filmdagbok om Sundance-vinnaren «Sabaya».



Jag heter Hogir Hirori, är dokumentärfilmsregissör, gift och pappa till två pojkar. Sedan december 1999 bor jag i underbara Sverige som har tagit emot mig som flykting, gett mig chansen till ett nytt liv, visat mig vägen till nya möjligheter och gett mig styrka att göra det jag i dag brinner för – att berätta historier genom film.

I mina tre filmer, Flickan som räddade mitt liv, The Deminer och Sabaya vill jag visa de riktiga konsekvenserna av krig, där oskyldiga människor är de mest drabbade på grund av sitt ursprung, kultur, religion och bakgrund. Det är historier som upprepar sig om och om igen, över årtionden, över generationer.

Jag önskar att jag hade kunnat dokumentera min uppväxt, min barndom där jag upplevde konstant förföljelse och krig. Vi var tvungna att fly från våra hem flera gånger för att vi var kurder, en folkgrupp som kämpade för sin frihet och ett självständigt Kurdistan. På den tiden kallades vi för terrorister och förrädare av den irakiska regimen. Att höra skjutningar och bomber var vår vardag och inget konstigt längre. Det var mer konstigt när allt var lugnt.

Det som förvånar mig mest är att varje gång det är krig där igen, spelar omvärlden ovetande och chockade som att det skulle vara första gången det händer. De här krigen och attackerna har redan pågått över flera generationer i mitt hemland, och utförts av samma grupper och grannländer men med olika påhittade namn och anledningar. Det är ett lukrativt område som är strategiskt viktigt att vinna eftersom det finns mycket olja där.

Hemma pratade vi bara kurdiska, jag minns fortfarande i dag skammen och rädslan jag kände som barn över att vara kurd, jag fick stryk från dag ett i skolan eftersom jag inte kunde arabiska och ännu mer stryk varje gång jag vägrade stå upp med resten av klassen och säga «Länge leve Saddam Hussein». Våld och tvång användes mot barnen i skolan, mot vuxna på gatorna och mot politiska fångar i alla fängelser. De hoppades att på det sättet skulle vi till slut förneka vårt ursprung, kultur och språk.

Jag var åtta år när Al-Anfal-kampanjen av Saddam Husseins regim i Irak mot kurderna år 1988 inträffade, då minst 50 000 kurder mördades och tusentals tillfångatogs, många flickor och kvinnor försvann spårlöst och är borta än i dag. Jag minns också väldigt starkt den stora flykten 1991, då runt tre miljoner kurder flydde från sina hem. Då var jag elva år gammal, gick vilse, blev sjuk och var utan mina föräldrar i 11–12 dagar. Jag var tvungen att klara mig på egen hand och försökte överleva.

Krigets konsekvenser och dessa grymheter formade våra liv. Vi lärde oss att ta en dag i taget, för imorgon kan vad som helst hända, imorgon kanske mina nära och kära inte finns längre.

Under de senare åren i min barndom i Kurdistan hade jag en dröm om att bli en stor musiker, jag spelade klassisk musik på en musikskola i hemstaden Duhok och cello var mitt huvudinstrument.

Jag var ung och hade tappat hoppet om ett bättre liv. 1999 flydde jag som 19-åring från mitt hemland för att söka ett nytt liv och förverkliga min stora musikerdröm. Med «hjälp» av smugglarna tog jag mig illegalt, utan pass, helt ensam till Europa. En resa över land och hav, genom liv och död. Efter tre månader kom jag fram till Sverige. Här ville jag glömma bort livet jag hade innan, jag hade fått nog och ville aldrig mer se tillbaka.

Det nya landet Sverige

Min stora musikerdröm dog ganska snart efter min ankomst till Sverige. Jag hamnade i restaurangbranschen i Linköping i flera år tills jag blev bästa kompis med en tjej från Stockholm, hon var journalist, smart, söt och snygg. Hon övertalade mig att flytta till Stockholm, möjligheternas stad, och utbilda mig inom mediabranschen. Jag lärde mig att redigera, filma och jobba med grafisk design. Innan dess kunde jag inget om datorer, teknik och inte heller det svenska språket särskilt bra. Jag jobbade hårt dag och natt för att komma i kapp mina klasskamrater. Det var tufft men inte omöjligt. Jag och bästa tjejkompisen från Stockholm blev man och hustru några år senare.

Hogir&Lorin.jpg

Trots att situationen i hemlandet blev mycket bättre med tiden så fortsatte jag att blockera minnena av allt jag hade gått igenom under min barndom. I mitt nya hem Sverige fick jag ta vara på de möjligheter och chanser jag fick. 2007 gjorde jag min första dokumentärfilm, Hewa starkast i Sverige som sändes på SVT, och sen fick jag mitt första jobb inom tv-branschen. Efter det frilansade jag som fotograf, redigerare och regissör på olika produktionsbolag och tv-kanaler. Så fortlöpte livet tills i augusti 2014 då allting ändrades och hela min värld krossades. Medan min fru var höggravid med vårt första barn startades ett nytt krig i mitt hemland, den här gången av en ny grupp som kallade sig för IS, Daesh. Jag kunde inte tro att det här kunde ske igen, i modern tid.

Krig igen i mitt hemland

Den tredje augusti 2014 attackerade IS (Daesh) mitt folk och var väldigt nära att ta kontroll över min hemstad Duhok, där mina föräldrar, syskon och de flesta av mina barndomsvänner bor.

Folk sköts till döds på gatorna och flera hundratusentals människor var på flykt. De mest drabbade var den kurdiska minoriteten yazidier som har en egen religion och som IS ansåg vara djävulsdyrkare och förrädare. IS gav yazidierna två val, antingen att konvertera till islam där och då eller att bli dödade.

Den kvällen tog mig tillbaka till barndomen, krossade alla blockeringar jag hade lagt över mina minnen. Jag satt och grät som ett barn, fick panik och ångest som aldrig förr. Jag packade min kamerautrustning, sa hej då till min höggravida fru och flög ner för att dokumentera det som hände och för att som reporter uppmärksamma situationen. Vi satt bara nio personer i ett stort flygplan, ett plan som i vanliga fall är fullsatt. Landet var i ett stort kaos, det var krig igen.

Krig igen.jpg

Jag hatar krig och dess konsekvenser men jag ville åka ner i alla fall. Jag hade dock alldeles för höga förväntningar och krav på mig. Eftersom jag kan kulturen och språket och hade erfarenheter som flykting så trodde jag att jag kunde stoppa ett pågående folkmord med min kamera och med de historier jag försökte berätta på plats. Där gjorde jag min första långa dokumentärfilm, Flickan som räddade mitt liv.

Många människor hade lyckats komma undan och hade tagit sig till ett säkrare område i irakiska Kurdistan medan tusentals var omringade av IS i Sinjar-bergen utan mat och vatten i flera dagar.

Varenda historia som jag hörde påminde mig om det som hade hänt tidigare under min uppväxt. För mig var det som att gå tillbaka i tiden. Och inte minst när jag träffade en flicka som hette Souad. Hon var 11 år gammal, sjuk och hungrig och hade inte sett sina föräldrar på flera dagar. Jag såg mig själv i henne.

Souad02.jpg

Det som inte borde få hända hade redan hänt. Tusentals människor hade dött, hundratusentals var på flykt, deras hemstäder förvandlades till ruiner och minerades av IS. Dessutom hade flera tusen yazidiska flickor och kvinnor tillfångatagits av IS. De användes som sexslavar och kallades för Sabaya.

Efter några veckor reste jag tillbaka till det trygga Sverige, landet som har gett mig möjligheter och chans till ett nytt liv. Vår son kom till världen och min fru behövde mig som mest. Min kropp fanns här, men mina tanker var kvar där nere. Jag vaknade många gånger av att jag skrek i sömmen, var panikslagen och mådde illa. Jag hade förändrats av min resa och var inte densamma här hemma. Många av mina vänner bad mig att söka hjälp, men jag kände bara att jag behövde åka ner igen. Dessa historier måste berättas och bevittnas av flera människor i världen.

Jag tog med mig allt jag och min fru hade sparat under de senaste åren och åkte ner igen. Jag var fast besluten att berätta dessa historier till vilket pris som helst och att visa världen att det är riktiga människors liv och öden det handlar om, inte siffror och statistik i ett avlägset nyhetsinslag.

Jag var inget känt namn i branschen på den tiden och jag hade inte så stora erfarenheter av dokumentärfilm, så jag fick mest höra «Nej, tack!» till min idé och till att över huvud taget berätta dessa historier för västvärlden. Någon sa: «Kanske en bra dokumentär att visa för en kurdisk grupp, men inte i Sverige». En annan: «Folk vill inte se sådant på film, det är för mycket för en svensson att ta in». Många svarade inte ens på mina samtal och mail. Det blev många resor ner, jag började sälja saker vi «inte behövde» hemma, till och med en del av mina kamerautrustning, så att jag kunde fortsätta att göra klart filmen.

Men så skedde (enligt mig) ett mirakel. Jag fick svar från filmkonsulenten Antonio Russo Merenda på Svenska Filminstitutet. Han sa: «Du får stöd för att göra klart filmen». Jag var så glad att jag knappt kunde sova, tänk om jag skulle vakna upp och inse att det beskedet bara var en dröm! Jag lovade mig själv då att när den här filmen blir klar så ska jag återgå till mitt vanliga liv i Sverige, prioritera min familj och leva på mitt fina frilansjobb inom tv-branschen.

Jag som dokumentärfilmare

Hela mitt liv, mina drömmar och sättet jag levde på förändrades efter de här resorna tillbaka till hemlandet och film. På några sätt till det bättre, men även till det sämre. Jag blev en mer erfaren filmskapare, fotograf och redigerare men samtidigt sämst på att ta hand om mig själv och familjen. Jag levde i min egen värld, i en bubbla där jag bara ville berätta mer historier och öden, medan min fru fortsatte att ta hand om barnen och allt i hemmet.

Besattheten av att berätta flera historier tog över allt annat och mina resor till hemlandet blev bara fler och fler. Ibland kände jag mig stark, ibland som ett litet barn och vilse i mina tankar. Jag ville berätta flera historier som kan ändra livsödet för andra barn, människor som lever kvar där och får bära konsekvenserna av kriget.

Redan under en tidigare resa planerade jag mitt nästa projekt, The Deminer. Av en slump träffade jag en man som jag hört mycket om tidigare. Han var något av en lokal legend och hjälte, en erfaren volontärminröjare som redan hade förlorat ett ben i en explosion.

02 Thedeminer.jpg
Minröjaren Fakhir var åttabarnspappa. Han röjde minor i Duhok och Sinjar-provinsen efter att IS besegrades där. Han ville att människorna som tvingades fly sina hem skulle få möjlighet att komma tillbaka. De flesta av deras hus hade minerats av IS och ingen visste var det kunde gömma sig en mina – i sovrummet, i trädgården eller köket. Jag bestämde mig för att göra en dokumentärfilm om hans liv och verk och fick tillgång till hans enorma arkivmaterial och filmade honom när han röjde minor från 2014 tills den tragiska dagen då han dog av en exploderande mina.

Under alla dessa resor har jag kommit i kontakt med tusentals oskyldiga människor som har blivit offer för kriget. Många av dem har inte något kvar att leva för, andra väntar på att deras familjemedlemmar ska bli räddade från IS och vissa har redan lämnat landet för att söka ett bättre liv och framtid. Jag hade lovat mig att jag efter filmen The Deminer aldrig mer skulle riskera mitt liv och åka ner igen för att filma och berätta historier.

The Deminer vann juryns dokumentärfilmpris på IDFA, visades välden över och fick mycket uppmärksamhet.

Sabaya 2021

Att återgå till det normala livet i Sverige var inte lätt. Jag försökte gå vidare men kunde inte släppa tanken på alla dessa människor jag hade träffat under mina resor till irakiska Kurdistan de senaste åren. Jag och min fru bestämde oss då att vi tillsammans skulle göra en tredje och sista del av trilogin. Vi ville ta reda på vad som hade hänt med alla yazidiska flickor och kvinnor som tillfångatagits av IS 2014. Först skulle jag åka till Syrien för att kolla läget och filma lite och sedan skulle vi ta med ett helt filmteam för att göra en dokumentär.

Trots att IS redan var besegrade i Syrien försämrades situationen där för varje dag. På ena sidan fanns IS sovande celler, på andra sidan Turkiets invasion och mycket oro på grund av att det är så många olika grupper i området med egna agendor. Därför bestämde vi då att bara jag skulle åka ner till Syrien för att filma, för att inte riskera någon annans liv. Jag lovade att inte ta för stora risker, men på plats insåg jag att det inte gick att undvika, faror och risker fanns överallt.

Yazidi Refugees08.jpg

Sabaya handlar om arbetet med att rädda yazidiska flickor och kvinnor som tillfångatagits av IS och är kvar i det ökända Al-Hol-lägret där de flesta gamla IS-anhängare lever i dag. När IS attackerade yazidierna 2014 dödade de alla män och äldre kvinnor och tillfångatog barn och unga kvinnor. De ansåg att de hade rätt att ta dem som sin egendom som kunde ägas, säljas och bestämmas över. De kallar flickor och kvinnorna för sabaya. Bland en sabayas skyldigheter ingår att städa mannens hem, laga mat, ta hand om hans barn, passa upp på mannens andra fruar och vara tillgänglig för sex när som helst. Hon har inga egna rättigheter som människa att kunna säga nej eller att bestämma själv vem hon vill vara med eller gifta sig med. IS tvingar dem att konvertera till islam och rättfärdigar övergreppen med att yazidierna per definition är djävulsdyrkare och förrädare av islam, vilket ger IS rätt till att ta dem som egendom. De intalar dem att deras ursprungsfamiljer aldrig skulle vilja ta tillbaka dem och att de skulle döda dem om de återvände. Men i verkligheten har deras familjer aldrig gett upp hoppet och söker efter dem i många år för att kunna rädda dem. Det här var det allra svåraste, tuffaste och farligaste filmprojektet för mig, men samtidigt var det otroligt viktigt, värt varenda minut.

Jag är så himla glad över att min fru aldrig bytte låset på dörren hemma medan jag var borta och att jag ändå var välkommen att komma hem trots alla resor och besvär. Jag har lovat mig igen att aldrig mer åka ner, ta risker och göra film i området men ångrar självklart inga av de filmer jag har gjort.

Av Hogir Hirori 1 okt. 2021