Björn Andrésen under inspelningen av Luchino Viscontis «Döden i Venedig» © Mario Tursi

Skönheten och ondskan

«Det som han trodde var ‹ett typ schysst sommarjobb› kom att märka honom för livet. Världens vackraste pojke växte upp och blev en man med djupa sår. Vilket [...] är kongenialt med ämnet för Döden i Venedig. Visconti säger om sin huvudperson Aschenbach att han söker skönhet och finner den i denna pojke, men när han anblickar skönheten, anblickar han också döden.»

Jan Holmberg ser Kristina Lindströms och Kristian Petris «Världens vackraste pojke».



«Med förvåning lade Aschenbach märke till att pojken var fulländat vacker. Hans ansikte, blekt och tilldragande reserverat, omslingrat av honungsfärgat hår, med näsan i rak linje från pannan, den älskliga munnen, uttrycket av ljuvt och gudomligt allvar, påminde om grekiska bildverk från den ädlaste tiden, och mitt i den renaste formfulländning hade det en så unik personlig tjusning, att åskådaren varken i naturen eller i den bildande konsten trodde sig ha träffat på något lika felfritt.»

I litteraturen går skönhet att beskriva, som i det här exemplet från Thomas Manns Döden i Venedig. I filmen måste den demonstreras. Då finns genast andra hänsyn att ta, åtminstone om skönheten uppträder i form av ett barn. Genast blir det ett problem att Luchino Visconti faktiskt lyckas i sin filmatisering att skildra pojken Tadzio på det sätt som Mann beskriver. För anledningen till det beror inte minst på den verkliga människan, det verkliga barnet Björn Andrésen. Han är verkligen allt det där som beskrivs i citatet.

Redan det konstaterandet är förstås problematiskt. Att 2021 bedöma ett konstverk för dess skönhet är otidsenligt nog, men att i dag bedöma skönheten hos en människa, därtill ett barn? Med viss rätt skulle det anses omoraliskt, på gränsen till brottsligt. Men ändå …

Bjorn_and_Visconti_shooting_Beach_Morte_a_Venezia_Copyright_Mario_Tursi_1970.jpg

För det är mycket om skönhet det handlar. Det är också ämnet för filmen (mer än boken) Döden i Venedig. I återblickar grälar Aschenbach och hans musikerkollega Alfred om skönhet är resultatet av arbete eller om den, som Aschenbach menar, «uppträder spontant, fullkomligt likgiltig inför ditt eller mitt arbete.»

Det är en romantisk syn man gärna vill skriva under på, men det är svårt efter att ha sett Världens vackraste pojke. Då verkar en av Alfreds repliker vara giltigare: «Ondskan är nödvändig. Den är geniets föda.»

Bland det osannolikt rika material som Kristina Lindström och Kristian Petri haft till sitt förfogande i sin film (däribland super-8-filmer och ljudinspelningar från Björn Andrésens barndom) finns en bakomfilm från den audition på Grand Hôtel i Stockholm där världens vackraste pojke upptäcktes och blev till. En blyg femtonåring står framför en kamera. Regissören ger instruktioner via tolk.

– Han är vacker. Be honom att klä av sig.

– Klä av dig.

– Va?

– Så att du är halvnaken.

– Halvnaken?

– Och så titta i kameran. Och le.

Molto bello.

Litet senare får vi se ett svartvitt franskt tv-reportage under filminspelningen. Visconti och Andrésen står på Markusplatsen. Regissören får frågan om han visste exakt vad han letade efter. Visconti pekar på Andrésen och svarar: «Ja, exakt detta. Exakt som honom. Han är blond, han har en fulländad profil och grå ögon. Ser ni hans grå ögon? ‹Vattnets färg›, som Monsieur Mann skrev. Precis som färgen i de där ögonen. Han måste vara kall som en staty. Han förstod rollen, han är perfekt. Det finns ingen risk att glida in i sexualitet. Det skulle vara ett stort misstag.»

När filmen sedan har sin världspremiär i Cannes så tar Visconti ordet under presskonferensen: «Jag skall berätta historien om Björn Andrésen för er, med hans tillstånd. Han är inte så bra på franska, men han förstår det här. Jag började med att fotografera honom från topp till tå. (Han vänder sig till pojken bredvid sig: you remember…) Tadzio var funnen! Han var mycket vackrare då, för han har åldrats nu. Han har blivit för stor, hans hår är för långt. Han var mycket vackrare då. Inte för att han vet det, men han har förändrats. Han kan bli en stilig man, men för ögonblicket – ah, bon… Det är en svår ålder. Han är femton år nu, nej sexton! Han är mycket gammal.»

Ett barn demonstreras, objektifieras och sexualiseras. Maktutövningarna och övergrepp blir än tydligare av att pojken knappt förstår vad som sägs om honom, vad de menar när de petar på honom, förevisar honom, skrattar åt honom. «Jag skall berätta historien om Björn Andrésen», sade Visconti i Cannes. Nu får vi följa den vuxne Björn Andrésen själv berätta sin historia, som är en helt annan.

Det som han trodde var «ett typ schysst sommarjobb» kom att märka honom för livet. Världens vackraste pojke växte upp och blev en man med djupa sår. Vilket – och detta gör det bara mer svåruthärdligt – är kongenialt med ämnet för Döden i Venedig. Visconti säger om sin huvudperson Aschenbach att han söker skönhet och finner den i denna pojke, men när han anblickar skönheten, anblickar han också döden. Ett dyrt pris.

Världens vackraste pojke inleds i mörker. Så kommer en barnröst som berättar en saga, det låter som han hittar på den medan han talar: «Det var en dag när Pelle sov. Det var visst natt. Men far var inte där. Så gick han till mors säng. Men mor var inte där heller. Var är mor och far?» Strax därefter gråter barnet och ropar på mamma. Bilden tonar upp och vi ser, dunkelt, Björn Andrésen, nu i sextioårsåldern, gå igenom slitna korridorer på Grand Hôtel des Bains på Lido utanför Venedig, det hotell där Döden i Venedig spelades in, med honom som barnstjärna. Hotellet är stängt sedan många år, förfallet, en ruin. Där går han nu, han som en gång var världens vackraste pojke, nu tydligt märkt av ett svårt liv.

Om det hela vore fiktion skulle man tycka att det var alltför konstruerat med sina självbespeglande allegorier. Spillran av en människa i spillran av en byggnad, som båda spelat roller i en film om skönhet och förgängelse. Som dessutom utspelas i Venedig, den undergångsdömda staden.

Den stad som, enligt John Ruskin i The Stones of Venice, «ännu står kvar för vår anblick i sin sista tid av förfall: en vålnad som står på havets sand, så svag – så stilla – så berövad allt utom sin älsklighet, på det att vi må betvivla, när vi betraktar hennes svaga återspegling i lagunens hägring, vad som är staden och vad som är dess skugga.»

Venedig har onekligen inspirerat många litterära beskrivningar av skönhet och förfall, som alla kunde sammanfattas av en strof ur Wordsworths «On the Extinction of the Venetian Republic»: «Men are we, and must grieve when even the Shade / Of which once was great is pass’d away.» (Det är väl för övrigt nog därifrån Ruskin hämtat det där med vad som är staden och dess skugga.)

Venedig är kort sagt den fullkomliga miljön för en berättelse om sorg över livets korthet. Och Viscontis film lyckas, skulle jag säga, ännu bättre än Manns kortroman förmedla sitt ämne. Det ursäktar naturligtvis ingenting. Men det otäcka är att budskapet om skönhet och förfall, att konstnärligt skapande är ondska, bara förstärks av vetskapen om vad Björn Andrésen utsattes för.

Bjorn_and_Visconti_Shooting_Morte_A_Venezia_Copyright_Mario_Tursi_1970.jpg

Världens vackraste pojke skyggar inte för komplexiteten i detta. Det som gör Lindströms och Petris film så lysande är att den inte gör det lätt för sig. Filmen skildrar det övergrepp som en tonårig pojke utsattes för och som märkte honom för livet. Den anklagar med all rätt de ansvariga, men förfaller inte till någon enkel anklagelseakt.

När Aschenbach i inledningen till Manns romanförlaga anländer till Venedig färdas han med ångbåt över lagunen, uppför Canal Grande, ser Rialtobron och palatsen. «Resenären såg, och hans bröst var sönderslitet. Stadens atmosfär, denna milt skämda luft av hav och sumpmark, som han hade känt ett sådant tvång att fly, – nu andades han in den i djupa, kärleksfullt smärtsamma drag.»

Visconti fångar i sin filmversion detta självskadebeteende ganska perfekt. Apropå det. I Vattenspegel beskriver Joseph Brodsky hur han redan som barn hemma i Leningrad fascinerades av Venedig efter att ha sett staden på vykort, på en bild i ett nummer av Life där Markusplatsen var täckt med snö, av ett tygstycke som föreställde Dogepalatset. Han lovade sig själv att om han någonsin skulle släppas ut ur Sovjetunionen var det till Venedig han skulle resa: «hyra ett rum på bottenvåningen till något palazzo så att vågorna som rördes upp av båtarna utanför slog upp mot mitt fönster, skriva en elegi eller två medan jag fimpade cigarretterna mot det fuktiga stengolvet, hosta och dricka, och när pengarna började ta slut inte stiga på ett tåg utan köpa mig en liten Browning och blåsa ut hjärnan på fläcken, oförmögen att i Venedig dö av naturliga orsaker.»

På ett ställe nämner Brodsky Viscontis film, som han såg som ung i en insmugglad svartvit kopia. «Filmen var inte så märkvärdig; dessutom hade jag aldrig varit särskilt förtjust i boken heller. Men den långa öppningsscenen med Mr Bogarde i en däckstol ombord på en ångbåt fick mig att glömma de störande förtexterna och beklaga att jag inte var dödssjuk; det är en känsla som jag kan förnimma än i dag.»

När han skrev detta var Brodsky verkligen dödssjuk; Venedig håller sina löften. «There can be no true beauty without decay», säger Uncle Monty i Withnail and I. Så kanske det är, men frågan är om någon skönhet kan vara värd det priset.

Av Jan Holmberg 16 sep. 2021