Lena Nyman © TriArt Film

Upproret som kom av sig

«‹Lena› är en berättelse om hur fenomenet Lena Nyman tidigt inrättade sig i en allmänt självdestruktiv kultur underblåst av olika raffinerat hyckleri.»

Jon Asp tvivlar på att den unika skådespelaren hade klarat sig bättre i dag.



I bioaktuella Julia & jag berättar regissören Nina Hobert om självförakt, identitetskris och ätstörningar. Vilse i sin kropp när hon tidigt en dröm om att ta plats bredvid pojkarna på fotbollsplanen. Senare i ungdomen förvärras sjukdomsbilden, under perioder är det in och ut på kliniker som gäller. I dag, runt 30, frestas hon ständigt till återfall: bara sluta äta och ännu en gång sluta sig i den anorektiska kroppen.

Är det bara kameran som kan skydda henne?

Hobert låter också vännen Julia Werup berätta om sina ätstörningar under tonåren. På en BUP-klinik tillsammans med sina föräldrar minns Julia pappans (Jacques Werup) mindre raffinerade känslohantering. «Kan man hyra en fettsug här?», var hans första kommentar på väg in till mottagningen.

julia-werup.jpeg

Prestationsångest, psykisk ohälsa och inte minst kroppsfixering står i centrum på många håll i samhället i dag – och även inom filmen. Det innebär inte att företeelsen är ny. Snart är det premiär för Världens vackraste pojke, om hur ett barn (Björn Andrésen) under tidigt 70-tal demonstreras, objektifieras och sexualiseras i samband med Luchino Viscontis Döden i Venedig och hur han ännu i dag betalar priset för det. I detta nummer av POV ser Jan Holmberg hur retoriken förändrats sedan dess, men frågar sig om skönhet och ondska alltjämt är del av samma konstnärliga syn och ideal.

Förra veckan hade Pablo Larraíns senaste film Spencer premiär på Venedig filmfestival. Chilenaren fick både beröm och kritik för att låta denna berättelse om Lady Diana och hennes öde i Buckingham Palace inför omvärldens kameror i så hög grad och med sådan direkthet handla om prinsessans bulimi.

Här i Sverige är det premiär för Isabel Anderssons dokumentär Lena, som tar spjärn ur den unga Lena Nyman i höjd med inspelningen av Vilgot Sjömans två Nyfiken-filmer (1967-68), som leder aspiranten in i bantningsrace och efterföljande kval, men också till framgång och uppriktig glädje. Sex och socialism var regissörens paroll för att lansera verken, vilket gav effekt, med rekordmånga sålda biljetter världen över. Men det var runt Lena Nymans person – kring hennes kropp, hennes smittsamma energi och inte minst kring hennes rika dagboksanteckningar – som han byggde filmen. Utan att hon fick ett öre i ersättning för upphovsrätten, men väl sin själ blottlagd för omvärlden – och sin kropp skärskådad av svenska kritiker, som senare påstod sig ha smittats av filmens frispråkighet.

Lena Nyman tog tidigt kultursverige med storm, satte färg på tillvaron för jämnåriga scenskolekollegor och mer etablerade, stämplades som geni (även av Bergman), fick plats i värmen med många berömda kreatörer och utnyttjades av nästan lika många (även av Hasse och Tage). Hon gick ner sig, tog sig upp, tjusade publiken på nytt, men hur mycket av hennes skaparkraft togs egentligen tillvara?

Om Nina Hobert och andra filmare i dag gömmer sig bakom kameran, använder den som skydd, sökte Lena Nyman tröst och tillflykt i dagboken, i sitt omfattande skrivande, nästan som ett slags bikt i förhållande till hennes andra, mer utsvävande jag, i gränslandet mellan det livsbejakande och gränslösa. I en anteckning från 1964, då 20-åriga Lena skriver från uppväxthemmet, enrummaren i Kristineberg, heter det: «Jag hade ångest över att min frigörelse som allt annat för mig har gått till överdrift.» Hon drömmer om en karriär som skådespelare, har en begynnande kärleksrelation med Sjöman men också flera andra älskare. I samband med Nyfiken-filmerna uttrycker hon tacksamhet till regissören som fått henne att sluta skriva dagbok – nu är det dags att börja leva.

Om utgåvan av Lena Nyman. Dagböcker och brev 1962-1974, till vilken Isabel Andersson stod för både urval och förord, invände Svenska Dagbladets kritiker (01.04) under rubriken «Fick utkämpa 1968 års metoo helt ensam»:

«Redigeringen och den tunna ramberättelsen är nischad för att skapa igenkänning i en nutid där utseendefixering, ätstörningar, självförakt blivit en del av vardagskulturen. Än en gång har Lena Nymans kropp fått skymma scenkonstnären med samma namn.»

Men att ta avstamp i så centrala omständigheter, är det verkligen att skymma sikten för yrkespersonen? Bara för att kroppsfixeringen stadigt ökat sedan dess, och vedertagits i allsköns format, ger det skäl att diskvalificera detsamma som ett av de centrala motiven här? Och hur ska man ens kunna skilja på den privata och professionella Lena Nyman?

«Vad jag sörjer nu inför Nymans febriga dagbokssidor är att hon aldrig skrev sina memoarer, eller förde sin dagbok med Ulf Lundells eller Lars Noréns självförtroende», skrev Expressens kritiker om samma dagbok (30.10.20). Men om hon hade haft det självförtroendet, vilken historia hade det varit då? Kritikern förvandlad till livscoach. Ska konsten – oavsett om det är bok eller film – spegla olika föreställningar av verkligheten eller berätta om hur det skulle vara i en bättre värld?

De prominenta kritikernas tillmälen över Lena Nyman i Jag är nyfiken – en film i blått (1968) är förstås kända sedan länge. Akademiledamoten Artur Lundkvist fick avsmak av Nyman och hävdade bestämt: «Ska man klä av sig på film ska man ha en attraktiv kropp.» Nils Beyer efterlyste i Aftonbladet «den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös och lite dum». Hans sympatier föll i stället på Börje Ahlstedts motspelare, man börjar «uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka».

Lena Nyman gick i försvar: «hur ser en intelligent kropp ut?», men skadan var redan skedd. Det var för övrigt Expressens Bo Strömstedt som gav henne replikrätten, en man med «respekt och civilkurage», som Nymans vän Marie Göranzon konstaterar i dokumentären. För övrigt samme Strömstedt som strax därpå, i en annan berömd formulering, beskrev Mai Zetterlings Flickorna (1968) som «förstockade menstruationer».

Lena är en berättelse om hur fenomenet Lena Nyman tidigt inrättade sig i en allmänt självdestruktiv kultur underblåst av olika raffinerat hyckleri. Där personlig vinning och allmän positionering är och förblir viktigare än integritet och efterlevda ideal.

«Jag är en av dom, samma skrot och korn, vinden för mig dit den vill», sjöng Nyman för Sjöman, rader som går igen vid ett par tillfällen i Isabel Andersons film. När man ser den, och ännu mer när man läser Nymans dagböcker, är det slående med vilken medvetenhet hon gav sig i kast med sitt värv, som inför inspelningen av Nyfiken-filmerna. Men redan som tonårig dagboksskrivare häpnas man av den brådmogna förmågan till självanalys – även om den också kommer med väsentlig splittring.

Även föräldrarna bedömdes enligt rådande värdegrunder. Pappan, slarver och bohem, idoliserades av Lena från början till slut, medan modern, den trofasta, representerade allt det som Lena ville bort ifrån: fulhet, lathet, bekvämlighet och ängslighet. Det var – som så ofta – först vid moderns död som dottern verkligen förstod hur mycket hon hade älskat henne.

«Du ska vara precis så som alla inte vill. Det är din livförsäkring. Du ska inte delta i deras spel.» Men hur var det med Lena själv? Hon, som en gång förväntades bryta mönster, deltog inte bara i spelet, hon spelade spelet bättre än de flesta, levde upp till bilden av sig själv, den som även folket lärt sig känna igen.

«Stockholmsjävlar!», utbrister hon på en blöt landsväg inför Sjömans kamera, och inte utan att det ger eko i verkligheten. Självföraktet gick sannolikt hand i hand med vantrivseln i kulturen. Hon längtade bort från huvudstaden, men kunde inte hålla sig borta från strålkastarna, där hon visste att hennes lyskraft var efterfrågad, även om det egna behovet bara kunde mötas till en liten del.

Upproret kom tidigt av sig – liksom drömmen om kärleken. Viss upprättelse fick hon på senare år, genom minnet av sin norrländska ungdomskärlek (Janne), i sällskap av en trofast hund (Kaxe) och tillsammans med en utmärkande solitär och intellektuell (Kristina Lugn).

Ohlson_solstralar.jpg

En alltför talande bild?

Kanske räckte det ändå gott för Nyman, kanske visste hon alltför väl att det var få andra som kunde matcha henne.

Att berätta Lena Nymans historia, i ljuset av prestation och kroppsfixering, i skarven mellan integritet och anpassning, är inte att populistiskt spela på rådande trender i dagens kultur, utan snarare en påminnelse om hur medlöperiet har bestått sedan 60-talet – hur vi alla är del av det, om än på olika villkor.

I dag säger vi en sak, men det är ofta helt andra villkor och kontrakt som gäller i praktiken. Att det var vanligare förr att olika auktoriteter talade rakt och hänsynslöst, innebär förstås inte att liknande föreställningar och åsikter inte existerar 2021. Och även om retoriken förkovrats och medvetenheten faktiskt ökat, finns det inget som talar för att Lena Nyman hade klarat sig bättre i dag, med vår tids fraspolitik och illusoriska gemenskap.

Av Jon Asp 16 sep. 2021