Ur Claire Denis «Beau travail» © Pathé

Legendariska legionärer

«Där finns en märkbar attraktion i Forestiers attityd, men i beskrivningen av förhållandet till Sentain visar Claire Denis samma diskretion som kommendanten.»

Stig Björkman ser om det oförglömliga triangeldramat «Beau travail».



Alltsedan Alice Guy presenterade sina första filmförsök i skiftet mellan 1800- och 1900-tal har franska filmproducenter visat sig vara mer villiga än kollegor i andra länder att öppna sina plånböcker och ateljédörrar för kvinnliga filmbegåvningar. Germaine Dulac och Jacqueline Audry var tidiga pionjärer, följda av Agnès Varda och Marguerite Duras och senare Nicole Garcia, Agnès Jaoui, Mia Hansen-Løve, Julie Delpy, Diane Kurys, Laetitia Masson, Maïwenn eller Céline Sciamma med sin Cannes-vinnande Porträtt av en kvinna i brand. 

Claire Denis är nu redan en veteran med omkring trettio filmer sedan 1988 i sin filmografi, och Beau travail skulle kunna rubriceras som regissörens definitiva genombrott.

Beau travail för oss till Djibouti, en liten stat och strategisk utpost på Afrikas horn. Här verkar främlingslegionen, och vi befinner oss utan minsta tvivel på manligt territorium. Med ett par enkla penseldrag målar Claire Denis upp bakgrunden för sitt drama. Torka, sand, öken, men strax intill hav. Och där står de i det starka solljuset – «under den brinnande afrikanska solen» – de frivilliga, legionärerna. De flesta med rakad hjässa eller mycket kort hårstubb, och med naken överkropp, uppställda som för inspektion eller kanske bara i väntan på nästa militärdrill. Unga, muskulösa, till synes utrustade med en beslutsamhet, som de antagligen inte kan få så mycket utlopp för här, i det regelstyrda militärlivet. 

Så förflyttas vi helt kort till Marseille, där filmens berättare, sergeant Galoup, ses lägga till en anteckning i sin dagbok. «Olämplig för livet, olämplig för det civila livet», noterar han. Han är vår guide genom berättelsen, ett vittne, om än ett partiskt sådant.

Träning, vakthållning, persedelhållning, permission, ett inrutat liv. Perfekta pressveck i uniformsbyxorna, obrottslig lydnad. En sluten värld, där hierarkier liksom beroendeförhållanden lätt kan uppstå. Beau travail är en utforskning av manliga riter, och den sker med en märkbart kvinnlig blick. Claire Denis observerar med poetens detaljskärpa varje ögonblick av männens liv. Hon ser skönheten i såväl deras gestalter som i den värld de vistas i. Det finns också ett närmast rituellt drag över Claire Denis film, och hennes blick innesluter även de kvinnor, permissionens lockande mål, som sporadiskt tillåts dela utrymme med männen. Beau travail äger en närmast översinnlig fluiditet med scener som glider in i och förbi varandra och som uppväcker rörelser även på ett känslomässigt plan, Det finns all anledning att i det sammanhanget nämna Agnès Godard, som är den briljanta ljussättaren och fotografen bakom verket.

Truppen leds av en kommendant, Bruno Forestier. Han karakteriseras av Galoup som en klippa, en personifikation av legionen. Men också som en man utan ideal, en soldat utan några ambitioner. En man för vilken Galoup känner en oerhörd och för honom själv oväntad beundran. Forestier är likt en varg som vaktar sin flock. Någonstans i inledningen av berättelsen tar Forestier kontakt med en ung ryss, som nödtorftigt försöker göra sig förstådd på franska. Men när så ryssen talar om att kämpa för ideal, är kommendanten snabb med sitt mothugg: «Vilka ideal?»

Till garnisonen anländer så en ung fransman med veka drag men bestämd blick, Gilles Sentain. Han är knappt myndig, utan bakgrund och utan mål. Hans tillmötesgående karaktär liksom snabba anpassning noteras av såväl kommendanten som Galoup. När Sentain på Forestiers fråga säger att han varit föräldralös, ett hittebarn, svarar den överordnade: «Ja, det måste man kalla ett fynd!» Forestier fattar ett faderligt intresse för den nyanlände och uttrycker sin beundran för Sentains rådighet och mod. Där finns en märkbar attraktion i Forestiers attityd, men i beskrivningen av förhållandet till Sentain visar Claire Denis samma diskretion som kommendanten.

Plötsligt tycks sergeanten känna sig åsidosatt. «Jag kände hur någonting vagt och hotfullt fick herravälde över mig», anförtror Galoup sin dagbok. «Gilles Sentain är namnet på detta hot, eller det namn han nu har uppgett när han sökte in vid legionen.» Så, med önskan att skilja Sentain från Forestier, skickar Galoup ut den yngre på alltmer påfrestande uppdrag långt bort från förläggningen.

De enskilda scenerna i filmen är som pusselbitar, ännu skilda från varandra men erbjudna oss att sammanfoga för att skapa ett mönster, få en möjlig helbild att framstå. Ännu en skärva av den outtalade konflikt som uppstått mellan Galoup och Setier sker i en plötslig envig på en arena av svart sand. Den utformas som en märkligt koreograferad tuppkamp, där de båda antagonisterna cirklar runt varandra i allt snävare bågar. En scen av drömlik karaktär, vilket understryks av musiken från en operakör på ljudbandet. Operan är Billy Budd av Benjamin Britten, och Beau travail har i rikt mått hämtat inspiration ur operans förlaga, romanen med samma namn av Herman Melville.

Romanen Billy Budd utspelar sig under det fransk-engelska kriget 1754-1763, och spelplatsen är ett krigsskepp. Hit har Billy Budd rekryterats, en ung skönlockig yngling med ett vänligt och tillmötesgående sätt och med en charm och omedelbarhet, som både fartygets befälhavare som dess överstyrman har förtrollats av. Kanske i lika hög grad lockad som förfärad över sina känslor, ser överstyrmannen till att manipulera omgivningen och skepparen så att Billy Budd blir anklagad och dömd för anstiftan till myteri, ett brott han är oskyldig till. Men Billy går leende och förlåtande mot sin död.

Den oskuldsfulle måste förgöras, det är det motto som står för romanen och som Galoup gör till sin moraliska börda, när han efter en knappt straffbar försummelse från Sentains sida sänder ut denne till saltöknen och en säker död. Sentain kommer heller inte tillbaka – även om Claire Denis låter honom bli mirakulöst räddad av några ökenvandrare. För Galoup väntar avsked och krigsrätt, och i filmens sista scener är han åter i Marseille. Där han står i sitt ensamma rum, avklädd inte bara genom skammen, kan vi se den tatuering som han har prytt sig med: «Tjäna den goda saken och dö». 

Men filmen avslutas varken med ett självmord eller någon laglig uppgörelse. I stället möter vi Galoup på nytt, ensam på en nattlig arena. Coronas «The Rhythm of the Night» ljuder plötsligt, och Galoup börjar efter en stunds tvekan omfamnas av musiken och sätter igång att dansa. Ännu en ritual. Men också en befrielse.

Nämnas bör att filmens kommendant, Bruno Forestier, bär samma namn som huvudpersonen i Jean-Luc Godards Den lille soldaten, och rollfiguren spelas av samme skådespelare, Michel Subor. Här spelar han en merdeur, en skitstövel, en man som vägrar att göra vad som förväntas av honom. I Den lille soldaten är han en desertör ur franska armén som har anslutit sig till en högerextrem terroristorganisation för att så småningom byta sida igen. Bruno är en man utan lojaliteter och utan ideal. «Det som betyder någonting är inte hur andra ser en utan hur man betraktar sig själv», är den karakteristik han ger sig själv. Bruno är en flykting inte bara från rättvisan och politiken utan även från sig själv.

Det är naturligtvis inte av en slump som Claire Denis har valt att ge sin huvudperson namn efter Godards skamfilade anti-hjälte, som tydligen fortfarande befinner sig i strid. Krigsskådeplatserna, de verkliga eller de möjliga, växlar, men Bruno Forestier, «den lille soldaten» som blivit stor, tycks fortfarande ha nära till dem.

Av Stig Björkman 16 sep. 2021