Uppenbarelseboken rosad

«Och det är förstås den enda rimliga uppfattningen om kritik, oberoende av konstart: kritikern bör varken vara tyckare, rättare eller märkare ...»

I en understreckare i Svenska Dagbladet hyllar Carl-Johan Malmberg Stig Björkmans «Uppenbarelseboken» som «den mäktigaste essäsamlingen om enskilda filmer som skrivits i vårt land».



Under rubriken På spaning efter filmkonstens yppersta ögonblick (SvD 25 september) beskriver författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg Stig Björkmans bok som «den mäktigaste essäsamlingen om enskilda filmer som skrivits i vårt land».

Vidare:

«Den har den anspråksfulla titeln ‹Uppenbarelseboken› (POV Books) och behandlar i 203 kapitel på 811 sidor 213 filmer från filmhistoriens början fram till idag, åtskilliga kanoniserade, andra mer undanskymda […]

Och de väldiga anspråken hos titeln? Ja, de infrias; filmerna uppstår på de bildlösa sidorna, som påminnelser om sådana man sett och som osedda blanks man nu får lust att se. Stig Björkman är kritikern som talesman för både det sedda och det osedda: en försvarare för en konstart som jag uppfattar som död eller döende, han själv som, ja, i det närmaste tidlös. Tradition för Stig Björkman? Ett här-och-nu. Bra konst åldras inte, det visar han när han skriver om Renoirs ‹Den gyllene karossen›, Hawks ‹Endast änglar har vingar›, Mankiewicz ‹Allt om Eva› eller Chantal Akermans ‹Jeanne Dielman›.»

Och med Björkmans bok ger Malmberg även uttryck för en viss kritikersyn:

«Ibland tyckte jag att han höjde upp en film mer än vad den förtjänade. Men han var trogen ett kritikerideal, grundat i kärlek till konstarten men också inspirerat av just franska ‹Cahiers›. Det är den kritiker som tycker bäst om en film som ska skriva om den, menade redaktörerna Truffaut, Chabrol, Rohmer, Rivette. Och det är förstås den enda rimliga uppfattningen om kritik, oberoende av konstart: kritikern bör varken vara tyckare, rättare eller märkare – skräckexempel: Beckmesser i Wagners ‹Mästersångarna i Nürnberg›, Kritikern i Fellinis ‹8 ½› – eller för den delen vitsig eller maliciös kåsör, utan vägledare och uttolkare av de verk man väljer att skriva om. En som i ord försöker komma åt det som inte är ord i film, något annat än ämne, handling och händelser, utan fotografi, rytm, tonfall, scenografi, plats, musik – Prousts ‹delar av en och samma värld›. Den blicken bör finnas om det verkligen gäller konst, inte masstillverkning under täckmantel av ett regissörsnamn. Och kritikern bör vara en som kan skriva. Stig Björkman visar det återigen. Utan honom som föredöme hade jag själv aldrig blivit filmkritiker och fortsatt under 35 år.

‹Man gör inte film om något, man gör film med något›, menade Fassbinder. Man gör film med – skådespelare. Stig Björkman har en speciell blick för det och en alldeles särskild för de stora aktriserna som bär upp den amerikanska filmen under dess glanstid från 20-talet till 50-talet: Ida Lupino, Gloria Swanson, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Bette Davis, Joan Crawford, Lauren Bacall, Marilyn Monroe, Elizabeth Taylor, Kim Novak.

Hans kapitel om filmer av Rohmer, Antonioni och Losey är särskilt starka. Liksom de om Godard, den sista av den franska nya vågens kärntrupp som fortfarande lever, med en drygt 50-årig produktion bakom sig.»

Vidare skriver Malmberg:

«Stig Björkman är entusiasten som analytiker, den hängivne biografbesökaren som kan skriva. Sedan Sydsvenskans kritiker Jan Aghed gick bort för några år sedan är han ensam i den svenska kritikerkåren om den kombinationen.»

Och till sist:

«Film är emotions, känslor, menade Samuel Fuller. Film är ett sätt att tänka, menade Georges Franju. Stig Björkman visar hur film är både-och.»

Här följer andra pressröster om Uppenbarelseboken:

Josefine Askegård i Arbetaren 14 juli

«Stig Björkmans bok med filmtexter har en kongenial titel – Uppenbarelseboken. På snart sagt varje sida uppenbaras filmens magi och storhet, både när det är som bäst och när den slirar till.»

«Stig Björkman tillhör Sveriges absolut viktigaste filmskribenter i mina ögon. Hans texter är relevanta för mitt filmseende, där historia kring filmens tillkomst, regissörens liv, leverne och avsikt med sin film, val av manus, foto, ljud och skådespelare, förhållande till sin samtid, och så vidare är en del av filmupplevelsen.»

Kalle Lind i Expressen 3 augusti

«Visst vidgar Björkman perspektiven när han släpper in den stora världen bortanför Hollywood, men jag känner mig ändå fångad i ett gammalt Chaplin-paradigm. På filmvetenskapen på nittiotalet såg jag filmer av Antonioni och Godard och vågade inte erkänna att jag somnade.»

«Tvärtom är han fördomsfri i sin filmsyn och plockar in exempel från ett otal språk och kulturer. Bredvid filmer på franska, spanska, danska, tyska, ryska och italienska lägger han verk från Kuba, Kina och Polen. Han tar upp kvinnliga regissörer som afghanska Samira Makhmalbaf, persiska Forough Farrokhzad och brittiska Andrea Arnold och låter sig fascineras av queerkulturella milstolpar som ‹The crying game›, ‹På drift mot Idaho› och ‹Far from heaven›.»

«Även om man tydligt kan se hur Björkmans filmsyn präglades av det sextiotal då hög konstnärlig svansföring och politiskt patos visade sig kommersiellt gångbart, så vittnar urvalet av filmer också om en nyfikenhet som aldrig sinat. Stig Björkman älskar rörliga bilder och har gjort så sedan 1940-talet. Visst har han sina favoritregissörer – Luis Buñuel, Jean-Luc Godard, John Cassavetes, Woody Allen – men ingen kan för det klistra den slöa etiketten ‹gammal vit man hyllar sina likasinnade” på honom.»

Joni Hyvönen i Vagant 3 augusti

«Efter att filmtidskriften Walden lade ner i början av året är det främst den nätbaserade tidskriften Point of View som håller liv i den ambitiösa filmkritiken i Sverige. Uppenbarelseboken – 203 texter om film (POV Books, 2021), som Point of View gett ut på sitt bokförlag, är lite av en skänk från ovan; en 800-sidors filmodyssé av kritikern och filmskaparen Stig Björkman. För det här är en sorts böcker vi inte är bortskämda med i den lilla filmkontinenten Norden och som därmed ger skäl för sin titel – en bländande och upplysande filmhistorievandring i gott sällskap, lika lärorik som lättsam.»

«Problemet är att det finns en grundmurad föreställning om kvalité och smak som lyser igenom texterna och kan sannolikt skyllas på det faktum att det skrivs så lite om film i Norden som rör sig bortom ‹mästerregissörerna›.»

1 okt. 2021