Alba Rohrwacher ur Chloé Mazlos «Himmel över Libanon» © Folkets Bio

Beiruts vackra himmel

«Sous le ciel d’Alice» valdes ut till kritikerveckan i Cannes förra året. Nu är det dags för svensk premiär under titeln «Himmel över Libanon». POV har pratat med debutanten Chloé Mazlo om en film som blandar marionetter med människor, saga med verklighet – och träffar rakt i hjärtat. 



«Har vi skrattat för mycket för att kunna konfrontera våra tårar», säger Joseph mot filmens slut.

Vi befinner oss i Beirut i mitten av 1970-talet, krigets upptrappning har, milt uttryckt, lagt sordin på tillvaron. Joseph (Wajdi Mouawad) känner stor misströstan, till och med skam inför sin partner, hustrun Alice (Alba Rohrwacher), hon som under 50-talet lämnat det trista livet i en schweizisk alpby för att jobba som au-pair i Beirut, och fort förälskat sig i staden.

I Beirut föll hon också tidigt för denne Joseph, en astrofysiker som hoppas kunna skicka den första libanesen ut i rymden, ett företag han ägnar större delen av sin vakna tid åt.

sous-le-ciel-d-alice-visuel-1-moby-dick-films-scaled.jpg

Till hit har berättelsen präglats av värme och kreativitet, vackra färger, vackra och välvilliga släktingar, vacker bostad. Men nu övergår det lyckliga i något mycket våldsammare, förvisso något som regissören i hög grad undviker, mer antyder i stillsamt burleska tablåer. Ändå är den springande punkten just detta: skratt som övergått i tårar, det förlorade paradiset, de magiska ögonblicken som försvunnit, kriget som sugit all energi ur tillvaron, ur människorna, även om det finns en mellanmänsklig förståelse intakt.

Chloé Mazlo, fransyska med libanesiskt ursprung, har hämtat grunden för sin berättelse hos sin familj, specifikt från sin schweiziska mormor, som alltid beskrivit Libanon före kriget som ett paradis, en enda stor sol.

«Det är inte helt lätt att greppa en persons kärlek till ett land eftersom det inte är rationellt grundat. Det finns något större i det, att förstå varför vi förälskar oss i ett land som inte är vårt», säger Chloé Mazlo, som låter publiken uppleva Beirut genom nykomlingens ögon.

2021_-_Rendez-vous_du_cinema_francais_a_Paris_-_Philippe_QuaisseUniFrance (kopia).jpgChloé Mazlo i Paris i januari 2021 Foto: Philippe Quaisse / UniFrance

Från en stel och rigid tillvaro i Schweiz, som Alice bokstavligen försöker klippa rötterna till – föräldrarna återges i karikerad dockform – till en libanesisk tillvaro som sjuder av liv. Men när kriget bryter kollapsar deras värld. 

Det är främst denna historia som den 37-åriga regissören (César för bästa animerade kortfilm 2015) vuxit upp med, i vad hon beskriver som en «surrealistisk röra», också med smak för det dråpliga, vilket också speglas i filmen.

«De här berättelserna har hållit igång min föreställningsvärld och fött min fascination för detta land. Min första kortfilm, Deyrotuh från 2009, skildrade min första resa mot dessa rötter. Med åren har jag blivit mer och mer intresserad av mina förfäders öden, deras minnen och hur de har hanterat kriget. Nu med min första långfilm har jag velat ta vid där dessa berättelser slutar, förena fantasi och upplevelser från förr med lidandet som det innebär när en familj löses upp.»

Det är en vacker blandform filmen använder, var det naturliga val?

«Mina kortfilmer är animerade, men de är också mer burleska än långfilmen. Här drogs jag mer och mer mot ett ‹verkligt› berättande. Till slut bestämde jag mig för att endast använda animation när det verkligen var nödvändigt, mer som en specialeffekt. Jag hoppas att den här variationen av berättarelement och den hantverksmässiga aspekten bidrar till en förhöjd upplevelse.

Har du några konkreta inspirationer i detta hantverksmässiga?

«Jag gillar särskilt Jean Cocteaus filmer, hela Boris Vians värld, filmer där det finns ett tydligt spår av det hantverksmässiga. Eftersom jag har studerat grafisk design har jag ett väldigt starkt förhållande till bilden. För mig är bilden en mycket starkare ingång i filmen än skrivandet och själva ordet. Det hänger nog också ihop med min orientaliska fostran, att kommunicera genom metaforer, och det passar också bra ihop med filmen, hur den talar om Orienten.»

Med krigets intåg finns det utrymme för en ganska blodig skildring, som du inte visar i bild särskilt ofta.

«Jag var aldrig intresserad av den vanliga krigsskildringen, det frontala, utan jag ville göra annorlunda, vilket förstås också komplicerade saker. Men stilblandningen är inte till för att sticka ut eller chockera, utan för att den tilltalar mig, och jag hoppas att den tilltalar andra.»

Nyligen pratade jag med en fransk regissör, som sa att oavsett om det är som regissör eller skådespelare, så är det viktiga för henne att få vara en del av konstens värld, för att det är i den världen hon vuxit upp och det är där hon får sitt skydd och sin trygghet när samhället blir allt mer aggressivt. Kan du känna igen dig i det?

«För mig är det här arbetet helt klart den bästa medicinen, den har en helande effekt som tillåter en att fly in i en annan värld, att få glänta på dörren till något annat. Även stämningen på inspelningen med ‹Alice›, med teamet och skådespelarna, var väldigt behaglig – jag vill gärna tillbaka till det, att få skapa en ny värld tillsammans med andra.»

Alba Rohrwacher är utmärkt som Alice, det är inte heller första gången hon förenar saga med realism. När kom hon in i bilden?

«Inte direkt, men hon var den första som provfilmade som jag verkligen ville ha. Och jag blev överlycklig när hon tackade ja.»

Joseph, som sätter det professionella livet över allt annat, kan du identifiera dig i det?

«Ja, helt och hållet.»

Så film är en lika stor passion för dig som rymden för honom?

«Ja! Det måste jag säga.»

Av Jon Asp 8 okt. 2021