Anders Danielsen Lie ur Joachim Triers «Oslo 31 augusti» © TriArt Film

Oslo 31 augusti tio år senare

«Man talar ofta om skådespelares närvaro, hur de kan ikläda sig en roll och bli ett med den. Här tycks någonting motsatt ha skett. Rollgestalten har sökt upp skådespelaren och tagit honom som gisslan, och denne har motståndslöst, tycks det, låtit sig överrumplas och erövras.»

Tio år efter premiären ser Stig Björkman «Oslo 31 augusti», andra delen i Joachim Triers Oslotrilogi.



Oslo 31 augusti är berättelsen om en dag och en stad och en 34-årig man som bor i staden Oslo. Mannen heter Anders, och någon gång på förmiddagen den 30 augusti ser vi honom lämna det behandlingshem där han har vistats en längre tid. Anders är tidigare drogmissbrukare, och den här dagen har han fått permission, så att han skall kunna gå på en jobbintervju på ett tidskriftsförlag.

I en sorts prolog har vi strax innan fått bekanta oss med staden. Bilder av ett yrvaket Oslo med folktomma gator, som ackompanjeras av spridda röster. «Jag minns att jag ofta tänkt: Det här kommer jag att minnas», säger en. «Jag minns inte Oslo särskilt väl», hör vi strax därpå, «utan mest människorna.» Det är en man och kvinna som talar, och ännu en man och ännu en kvinna. Kanske är det Anders och några av hans närmaste bekanta. Kanske är det hans syster som avslutningsvis säger: «Jag minns att jag kände en enorm frihetskänsla i Oslo … Tills jag upptäckte hur litet Oslo var.» Vi erbjuds brottstycken ur ett här och ett då som antyder en grund, som ju längre berättelsen fortgår avslöjar sina sprickor.

Mannen, som vi får se i stark närbild så snart inledningsmontaget är slut, är i vilket fall Anders, berättelsens motor och raison d’être. Han sitter på sängkanten till vad som ser ut att vara ett hotellrum. En ung kvinna ligger i sängen, sover. När hon så vaknar är det med ett leende. De bådas natt tillsammans har av allt att döma varit harmonisk. Desto mer chockartad blir därför nästa scen, där vi ser mannen närma sig ett vattendrag i utkanten av en skog. Beslutsamt fyller han alla sina fickor med stenar. Han tar upp ett mindre stenblock från marken, och med det i famnen går han ner i vattnet och låter sig uppslukas av det grågrönbruna vattnet. Sekunderna går, och svallvågorna efter hans oväntade beslut hinner slätas ut. Men naturligtvis kommer han upp till ytan igen, hostande och spottande. Var det nerverna som svek honom eller ångrade han sig? Sak samma. Berättelsen kräver hans närvaro. Åtminstone ett litet tag till.

Anders fortsatta dag är fylld av möten som framstår som lika tillfälliga som slutgiltiga. Det första är med en gammal vän sedan skoltiden, Thomas. Vännen är gift och har två barn, en kärnfamiljsidyll, åtminstone på ytan. Anders berättar att han har fått pengar med sig för utflykten till Oslo. «Min första tanke var att handla heroin», bekänner han. «En ren instinkt.» Anders har iklätt sig förlorarrollen från början, och ett ögonblick far han ut mot vännen med förebråelser. Anders har ju sökt upp Thomas för att denne skall uppmuntra till eller kräva en förändring. 

ANDERS_AND_FRIEND_PARK_BENCH_WITH_VIEW_193161-193161.jpg

Samtalet blir inte bara konfrontalt, det tycks även så det frö som för Anders del kan komma att växa från vaghet till beslut. I efterhand känns detta möte som ett av berättelsens viktigaste och mest avgörande.

Thomas börjar plötsligt berätta att hans föräldrar är på väg att sälja sitt hus för att kunna hjälpa honom med hans omfattande studieskulder och växande ekonomiska problem. Thomas förirrar sig in i det egna, glömsk av Anders mer omedelbara och trängande problem. Hans äktenskap har gått i träda, biktar han. Han har inte legat med sin hustru sedan den sistfödde, nu snart två år, kom till världen. «Vart har all vår ungdomliga glädje tagit vägen?» kan han aningslöst fråga vännen, en lika omedveten som provokativ fråga inför den rotlöse och rådlöse lyssnaren. Men det är ändå Anders som tröstande avslutar: «Det kommer att bli bättre. Allt kommer att ordna sig». Ett leende drar över hans ansikte, innan han med ett nytt allvar vänder sig mot vännen. «Men det gör det inte.» Så stelnar blicken, som om den blivit överraskad av en plötslig sorg. «Kom igen nu», försöker Thomas. «Vadå, kom igen?» Anders mer inåtvända blick röjer en insikt som är drabbande. Från och med nu finns det all anledning att känna oro. 

Anders Danielsen Lies intag av rollen är en lika märklig som beundransvärd kameleontakt. Man talar ofta om skådespelares närvaro, hur de kan ikläda sig en roll och bli ett med den. Här tycks någonting motsatt ha skett. Rollgestalten har sökt upp skådespelaren och tagit honom som gisslan, och denne har motståndslöst, tycks det, låtit sig överrumplas och erövras. Metamorfosen känns häpnadsväckande självklar. Identifikationen villkorslös.

Anställningsintervjun på den litterära tidskriftsredaktionen tycks gå som smort. Chefredaktören är uppenbart imponerad av Anders kunskap och synpunkter, även om samtalet drar alltmer åt ironi när Anders blir ombedd att tala om hur tidskriften skulle kunna förbättras. «Alltfler tycks vilja skriva intellektuellt om HBO-serier och tv-spel», provocerar han. «Samantha i Sex and the City i ljuset av Schopenhauer.» Redaktörens leende är fortfarande roat om än något stelnat. Det blir kanske ännu något stramare, sedan han bett Anders att berätta vad han gjort under de fem år som inte finns redovisade i hans cv. «Jag har varit narkoman.» Ärligheten har varken tillsats av ironi eller ursäkt. Det uppstår en högst påtaglig tystnad, tills redaktören med en harkling ber Anders fortsätta.

Strax därpå finner vi Anders vid ett ensamt bord på ett kafé. Han har visserligen alldeles nyss blivit erbjuden en provtjänstgöring, men han har rivit sönder sina ansökningshandlingar innan han lämnat redaktionen. Nu sitter han stum vid sin kaffekopp, och med en sensitivitet som närmast skulle kunna karaktäriseras som överkänslighet tycks han kunna lyssna av besökarna och deras innersta tankar. En kort invasion av tankegods. «Jag vill gifta mig och få barn. Resa jorden runt, köpa ett hus. Åka på kärlekssemester. Leva på glass en hel dag. Skriva en oerhört bra bok. Ta upp kontakten med gamla vänner … Och vara älskad.» En ung kvinna som sitter vid ett bord tillsammans med en väninna är nu såpass högljudd att det inte krävs några extrasensitiva krafter för att läsa av henne. Hennes redovisning får närmast karaktären av konkret poesi, när hon räknar upp sina drömda mål för sin bordsgranne. Genom Anders öppnas en värld av hemligheter och önskningar. Här frammanas en känsla av alienation och isolering som är nästan taktil. Och drabbande. 

Medan samtalen pågår vandrar kameran på ensam promenad in i den banalitetens eller vardaglighetens viste som är en större matmarknad. Det är som om Trier och hans filmiska redskap vill ge sin huvudperson en välbehövlig respit inför de kommande beslut han måste fatta. 

Anders söker upp sitt förflutna. Framför allt vill han ha kontakt med Iselin, kvinnan han tidigare har levt samman med och som nu, helt uppenbart, inte vill veta av honom. Hon är inte bara bortrest, hon svarar varken på hans upprepade telefonpropåer eller sms.

Anders tycks trots allt ha en terapeutisk sida, oåtkomlig för honom själv. Alla öppnar sig för honom, Thomas, Mirjam och, snart, Rebecca … Mirjam är en tidigare bekant, kanske även tidigare flickvän. Han hamnar på hennes 30-årskalas, och under en kort rendez-vous undan stojet är även hon redo för bikt. Hon lever sedan nio år med en man. Förhållandet är barnlöst, kanske är det jag som inte kan få barn, bekänner hon inför Anders, som kan konsten att lyssna. Bättre än att förmedla egna bekännelser.

Anders odyssé blir en vandring på ett alltmer sluttande plan. Ännu en resa mot nattens ände som oundvikligt för honom till en gammal bekant, en handelsman med en imponerande repertoar av uppåttjack och droger. Ur sin välförsedda gömma kan han erbjuda det mesta, Anders har ställt in sig på heroin. Ett gram, rättar han vännen, som tror att Anders bara velat ha en kvarts.

«Jag är en förlorare», så presenterar sig Anders strax därefter för Rebecca, en ung kvinna på en bar, innan han drar vidare. «Jag söker tröst. Jag vill träffa nån som tycker synd om mig.» Senare på natten möts de igen. «Allt kommer att glömmas.» Det är en sorts naturlag. De är främlingar för varandra, men hon har uppenbart blick för honom. Hon tar med honom på en en kort eskapad med två av sina vänner. Det har hunnit bli den 31 augusti, konstaterar en av dem. En pool i en park inbjuder till nakenbad, och Rebeccas båda vänner tvekar inte. Hon försöker locka med Anders, som leende betraktar dem. Han är redan inställd på det beslut han fattat och som snart inte låter vänta på sig. Han är likt pantern i Rilkes berömda dikt: «Dess gång längs gallret har gjort blickens glans / så trött, att inget dit in längre tränger. / Det tycks den som om tusen stänger fanns / och ingen värld alls bortom tusen stänger.»

Att kalla Oslo 31 augusti drabbande är ett understatement. Filmens lugna rytm och reflekterande ton framkallar en närhet och en närvaro som är stark och ihållande. Joachim Trier verkar närmast som en dirigent, som är så säker på sin komposition att han inte behöver ha partituret framför sig. Verkets impromptun infinner sig självklart och placerar sig sömlöst på plats. Och den viktiga solostämman erbjuds en rymd som utlovar frihet.

Dagen gryr. Klippningen blir alltmer oberäknelig, det är som om Trier inte skulle vilja leda sin huvudperson mot det oundvikliga. Vi ser Anders vandra bort från simbassängen, där Rebecca har förenat sig med de båda andra i vattnet. Anders betraktar henne – och så är han på väg mot sitt slutmål, föräldrahemmet. Men om och om igen ser vi honom sitta kvar invid poolen, medan stegen för honom närmare villan där han växt upp.

Rummen i villan annonserar uppbrott. Mycket av husets inventarier ligger inpackat i lårar, annat väntar på att stuvas in. Men där finns ingen tid för nostalgi, när Anders tar sig in i vad som skulle kunna vara hans gamla pojkrum. Han sätter sig på sängen, tar sin livrem och knyter den kring armen. Vant sticker han sprutan i venen, innan han sjunker ner på sängen.

Inför de klassiska faulknerska alternativen sorgen och ingenting har Anders gjort sitt val. Här och nu har även vi gjorts medvetna om vilket, så Joachim Trier kan lämna oss och sin huvudperson med ett öppet slut. 

Den 31 augusti är slutet på en månad, slutet på en årstid, den lika löftesrika som krävande sommaren. Den 31 augusti innebär också slutet på ett liv.

Av Stig Björkman 5 nov. 2021