Ur Krzysztof Kieślowskis «En liten film om konsten att döda»

Kieślowski och konsten att döda

En efterlängtad filmserie med Krzysztof Kielowski, bland annat med tre av regissörens tidiga filmer, presenteras på svenska.

Här skriver Stig Björkman om mästarens outplånliga «En liten film om konsten att döda», en av två filmer ur den berömda «Dekalogen» som ingår i serien.



Ett par kackerlackor, en död råtta, en katt som har hängts upp i en piskställning av några barn – redan i anslaget till filmen anger Krzysztof Kielowski en specifik stämning. «Jag avskyr katter, de är lika opålitliga som människor», filmens första replik yttras av en man som stöter på en granne vid soptunnorna. En ung man funderar på att gå och se en film på kvartersbiografen. «Den är ganska tråkig», säger biljettkassörskan, medan hon förstrött plockar bort några grå hårstrån ur pannluggen. «Den handlar om kärlek, men på ett tråkigt sätt.»

En liten film om konsten att döda har i en kortare version ingått som en del i Kielowskis stora projekt, Dekalogen – tio filmer inspirerade av de tio budorden – då som en illustration av det femte budordet «Du skall icke dräpa». I denna på alla sätt nedtonade tragedi assisterar även det bleksiktiga färgfotot till känslan av hopplöshet och determinism. Industriröken ligger tung över bilderna och en gråblekare himmel har sällan demonstrerats på film. Det är nog inte gamla Agfa-color som spökar utan ett klart val från regissörens sida. Man kan i vilket fall inte beskylla Kielowski för att göra turistreklam för Warszawa.

Han för oss till ett öde, grått och till synes obotligt trist torg i en av det polska zloty-programmets förstäder till huvudstaden. Den taxichaufför som innan filmen är slut kommer att få sätta livet till tvättar sin bil i det ingenmansland av stenöken som öppnar sig mellan de grå höghusen. Han vårdar sig om sitt fordon, det är ju hans arbetsplats och inkomstkälla. Ett ungt par vill ta en färd, men taxichauffören låter dem vänta. Än är skötseln av bilen inte över. Och när den väl är över, kör han helt sonika iväg och lämnar det unga paret åt sitt öde. Det är inte långt ifrån att han ger dem fingret också.

En annan ung man, Piotr, berättar i anslutning till ett examensförhör varför han vill bli advokat. Det är ju ett yrke som behövs för allmänhetens skull, resonerar han, och som ger en chans att möta människor som aldrig annars skulle komma i hans väg. Men där finns också ett tvivel om meningsfullheten i det hela. Straff avskräcker inte brottslingarna, reflekterar han. Man måste ifrågasätta rättfärdigandet av straffen – som ofta är orättvisa. När examensjuryns ordförande ber om ett förtydligande, förklarar han: «Inte sedan Kains tid har ett straff avskräckt världen från att begå nya brott.»

Ynglingen från biografen, Jacek, drar planlöst genom staden. Han betraktar ett brutalt slagsmål där två huliganer ger sig på en yngre man i en gränd, men Jacek varken reagerar eller gör minsta tecken till att vilja agera. Strax därefter befinner han sig på en bro över en livligt trafikerad motorled. Av en plötslig impuls låter han en sten falla ner på vägen. Vi hör en krasch och några skrik, innan ynglingen vandrar vidare. Detta enkla attentat tycks locka fram ett leende hos honom.

Det kan knappast vara av en tillfällighet att en tidigare film av Kielowski bär titeln Ödets nyck. Ödet tycks ofrånkomligt konfrontera och sammanföra människor på det mest oförmodade och brutala sätt. Och det är uppenbart att dessa tre personer – ynglingen, taxichauffören och den unge advokaten – kommer att korsa varandras väg med tanke på den tid som regissören har ansatt för att presentera dem.

Ett ögonblick stannar den unge mannen upp framför butiksfönstret till en fotoateljé. Där är bilder av unga konfirmander i vita kläder, bilder av serenitet och allvar. Jacek har ett litet tummat foto på en ung flicka i vitt, som han vill få förstorat, trots alla repor på bilden. Strax därefter får vi filmens enda lyckoyttring. Den står den unge advokaten för, sedan han fått meddelande om att han klarat proven och under sin färd på vespa låter alla medtrafikanter ta del av hans eufori.

Så inträffar det ödesdigra mötet mellan Jacek och taxichauffören. Jacek anger en adress långt bort från stadens centrum, och under taxichaufförens tämligen ilskna färd hinner Jacek kontrollera sitt mordredskap, det tunna rep som strax skall komma till användning.

Mordet på taxichauffören är ingen lätt sak, vare sig för oss som åskådare eller för den unge mördaren. Det tar lång tid innan strypöglan som hamnat fel kan komma på plats, och inte ens då ger taxichauffören upp. Det måste till hårdare tillhyggen. Och alltjämt, sedan mannen släpats ner till en flodbank, andas han. Döden har sällan visats med liknande brutalitet på film, och till och med den unge mördaren har svårt att slappna av och lyssna på popmusik i bilradion efter dådet.

Varg dödar varg.

I vad som skulle kunna rubriceras som filmens andra akt förflyttas vi till en rättssal, där dom just har förkunnats över den unge mördaren. Där är Piotr, advokaten, som har förlorat vad som måste vara ett av sina första mål av betydelse. Han grips av samvetskval. Kanske har hans plädering varit alltför svag, kanske har han inte kunnat bistå sin klient på rätt sätt. Och mot alla regler söker han upp domaren, som tröstar honom. «Ert tal mot dödsstraff var det bästa jag har hört på många år.» Men det kunde inte bli någon annan påföljd, förklarar han. «Ni har inte gjort några misstag, varken som advokat eller medmänniska.» Juryn kunde ha uppfört sig bättre, avslutar domaren som tröst. Men domen är helt hans ansvar. «Ni är för känslosam för det här yrket», varnar domaren advokaten, när de tar farväl. «I dag har ni blivit litet äldre.»

När bara en fjärdedel av dramat återstår, introduceras vi för en fjärde huvud- person, bödeln. Vi ser honom en vanlig arbetsdag ta sig till sin mest undangömda arbetsplats, den lokal där avrättningen av Jacek skall äga rum. Mannen tar av sig kavajen och drar ett förhänge åt sidan, och där är det – repet med sin ögla, som så småningom skall läggas om den dödsdömdes hals. Det är mycket som måste kontrolleras. Repets hållfasthet, falluckan, förhänget. Det här är ju bara ett ar- bete som många andra. Och ett arbete som måste bli väl utfört. Kameran vilar länge på mannen under en rökpaus. Vad tänker han på? Det uppdrag som strax väntar, då han skall tvingas ta livet av en medmänniska? Kielowski är obönhörlig. Inte i en dom över den enskilde funktionären utan över det samhälle som fortfarande tillåter sig att ha den här typen av yrkesmän i sin tjänst.

När advokaten strax innan det oundvikliga uppsöker Jacek i cellen, växlar Kielowski för första gången till närbilder, och det korta samtalet får också karaktären av en bikt. Men vem som är den biktande och vem som är biktfader är en öppen fråga. Både Jacek och Piotr är i behov av tröst. Det är en oerhört gripande scen. Jacek berättar om sin yngre syster som sex år tidigare dödats av en traktor. Nu vill han ligga i samma grav som hon och fadern. «Det finns plats för en till.»

Slutscenerna är outhärdliga. Och så måste det vara. «Jag vill inte!», skriker Jacek medan han hålls fast av en grupp fångvaktare och en präst ger sista smörjelsen. Men naturligtvis. Sådan är lagen. Vad som leder Kielowski genom den här filmen och de flesta av de verk han skapat är hans orubbliga konsekvens. In i det sista bevarar han och vakar han över sin klarsyn.

Av Stig Björkman 29 okt. 2021