Skådespelarna Lena Endre och Adèle Haenel tolkar «Tillbaka till Reims» © Sören Vilks / Dramaten | Philippe Quaisse / Unifrance

Klassresenärer kompenserar

Verklighetens fragment tar över i försöken att spegla Didier Eribons «Tillbaka till Reims», med vittnesmål hämtade ur arkivens gömmor – som i den franska filmen – eller via skådespelarnas personliga historier – som i Dramatens scenversion.

Två vackra och välkända röster leder åskådaren på vägen: Adèle Haenel i filmen och Lena Endre i pjäsen.



2009 skrev Didier Eribon Retour à Reims (Tillbaka till Reims), baserat på sociologens uppväxt i ett enkelt arbetarklasshem i den nordfranska provinsen, och filtrerat genom tankar och teorier turnerade på Paris bättre lärosäten. Eribon blev arbetarklassonen som höll tillbaka sitt förflutna, odlade en ny persona som akademiskt wunderkind på den franska panachen, satt i tv och avhandlade Foucault som få andra. Med egna ord «förhärligade» han arbetarklassen för att själv kunna «fjärma sig» från den värld i vilken han mest såg våld och ignorans, misogyni och homofobi samt – inte minst – brist på tid och samtal. Först i medelåldern kröp han till korset, återvände till hemorten och försonades med mamman (och ångrade att han inte hann göra detsamma med pappan).

Parallellt med dessa socialt märkta kroppar – den inskränkta fadern som, insåg Eribon sent, fallit offer för omständigheterna; modern som i likhet med så många andra kvinnor fått utstå mycket på grund av de förfelade familjeförsörjarna – tecknar boken bilden av ett folk som förlorat kontakten med sina ideal, som blint mött marknadens krav för att kunna förverkliga sig själva, med politiker (såsom Mitterand) som under 80-talet slutat tala om «utsugning» och med arbetare (och andra alienerade) som misströstat och efter hand bytt fot till extremhögern (Le Pen).

Tillbaka till Reims är så rik på perspektiv och så välformulerad att den är svår att överskatta. Boken mottogs också väl när det begav sig men det är först under senare år som den fått sitt stora genomslag världen över, med översättningar till en rad språk. På svenska kom den 2018, allra mest har boken lästs i Tyskland, där med omkring 100 000 sålda exemplar. Och det är också Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare för prestigescenen Schaubühne Berlin, som ligger bakom scenversionen av pjäsen, den föreställning som i olika variationer satts upp på en rad europeiska scener med olika ensembler, till exempel på Théâtre de la Ville i Paris 2019 och nu senast på Dramaten i Stockholm. Ostermeier själv är arbetarklassonen som av skam förvägrade sin hårt arbetande mamma att gå på regissörens premiärer, trots att hon inget högre önskade – något han tillstod under ett samtal med Didier Eribon på Dramaten (23.10). Ostermeier har gästat nationalscenen förut, såväl med Demoner som med Richard III, och teaterchefen Mattias Andersson har flera gånger nämnt just Tillbaka till Reims som en favoritbok.

37fe76a0-124d-40eb-9ada-d6a3c63dc0e5.jpg

I Dramatens version möts vi främst av skådespelaren Lena Endre, i färd med att läsa in valda delar av Tillbaka till Reims för en dokumentärfilm om boken, medan författaren själv syns i förinspelat material på filmduken i fonden. Regissören (Jesper Söderblom) instruerar från rummet bredvid, tillsammans med en ljudtekniker (Parham Parzooki) som ställt sin studio till förfogande. Ett hjärteprojekt för flera, men avvikelser uppstår, och därmed kompromisser. 

reims-ensemble.jpg

Vart det lider inspirerar Eribons historia två andra personliga historier att ta plats bredvid författarens. Dels brottstycken ur Lena Endres egen släktkrönika, hämtad ur arbetarklassen norrut, med morfadern som upplevde Ådalshändelserna 1931 på nära håll. Dels den misströstande rapparen Parhams svårlösta dilemma, antingen bemött med rasism eller jante, beroende på var på karriärstegen han befinner sig – här arrangerad som en kritik av kulturen men kanske också av identitetspolitiken.

På filmfestivalen i Cannes i somras var det premiär för filmen Retour à Reims (Fragments). Där scenversionen av boken speglar grundmaterialet genom nämnda personliga erfarenheter, närmar sig Jean-Gabriel Périots film Eribons original just genom fragment, det vill säga genom redan dokumenterad, ofta namnlös kvantitet. Det är visserligen den vitt omsusade skådespelaren Adèle Haenel som helt neutralt läser ur boken. Men det som förevisas åskådaren är en strid ström av väl valda delar ur INA, Frankrikes motsvarighet till SVT-arkivet (samt klipp ur några franska spelfilmer, till exempel av Jean Genet, även citerad i Eribons bok). Framför allt är det historiens dokumenterade arbetarklass som vittnar om olika svåra omständigheter, män men flest kvinnor som berättar om sina liv och i det också speglar Eribons föräldrars situation och författarens uppväxt.

retour a reims.jpeg

Metoden kan lätt uppfattas som generell – kanske till och med slapp – men som filmen pågår och klippen staplas på varandra, tilltar också känslan för materialet. Som om äkta vara, i vår tid, bäst inhämtas i arkiven, genom de många vittnesmålen av verklighetens folk; en känsla av trovärdighet och solidaritet som spiller över på filmen. Nära i tiden kan man jämföra med det slags collagefilm som Axel Danielsson och Maximilien van Aertryck på uppdrag av SVT åstadkom med kortfilmen Arbete åt alla, en arkivfest som var svår att inte röras (och uppröras) över. Den prisbelönade regissörsduon arbetar för övrigt vidare med arkivfilmen som källa i sin kommande långfilm Broadcast (planerad premiär 2023). 

Under en frågestund vid filmfestivalen i San Sebastián, där jag nyligen såg Tillbaka till Reims, motiverade regissören Jean-Gabriel Périot sin fragmentariska metod med att publiken i dag inte lockas av klassisk spelfilm med fattiga arbetare. För att illustrera Eribons berättelse bestämde Périot, dokumentärfilmare som han är och väl bevandrad i landets arbetarklasshistoria, att använda befintligt material ur det rika franska arkivet.

I ljuset av dessa «arkivfilmer» – som upplevs som mer genuina och mer giltiga? – kan man undra vad återbruket får för betydelse för spelfilmen, den gestaltade fiktionen? Är det som, Olga Ruin frågade sig i POV nyligen, samtidens överflöd av bilder som får oss att söka oss tillbaka i tiden och återvinna redan befintligt material, i hopp om ökad trovärdighet och inlevelse?

I samtalet på Dramaten efterfrågade Thomas Ostermeier fler nedtonade arbetarklasskildringar, viljan att berätta om vanliga människor utan att hemfalla åt kariaktyrer, arbetare som bara får vara, politiska skildringar som inte måste vara explicita.

Ändå är risken att Didier Eribons på en gång personliga och universella essäbok, så rik på nyanser och vidsyn, förvandlas till något politiskt rätt explicit, lite som konstnärsvänsterns slagträ i debatten. Pjäsen ger (på gott och ont) stort utrymme åt de personliga berättelserna, eller är vittnesmålen i sig en medveten kritik av vår tid, där allt måste bindas ihop med närmaste personöde för att publiken ska kunna identifiera sig och känna nåt? Filmen hamrar mot slutet in sitt budskap och skymmer sikten för många av bokens nyanser. Inte så att filmen är direkt otrogen förlagan, men ändå väl ivrig att understryka förklaringsmodeller och syndabockar. När kulturens olika klassresenärer själva drabbas av den sociala skam som Eribon levt i, är det som att dessa på liknande vis lockas att, ibland lättvindigt, berätta varför så många generationskamrater svängt till höger – och kanske kompensera lite för sina egna «synder» eller kliv uppåt på karriärstegen. Det blir, tillspetsat uttryckt, lite som en snuttefilt över och för en förlorad vänster.

Kanske är det en förenkling som är ofrånkomlig. För trots allt står Dramatens pjäsversion (med Endre) och filmen (med Haenel) väl på egna ben, två vitt skilda verk värda att ses och höras i egen rätt, och som inspiration att ta sig an Didier Eribons verk från pärm till pärm – också de partier som skådespelaren i pjäsen strider för att inte behöva stryka, i det att hon successivt leds till att avslöja sin egen historia.

Av Jon Asp 29 okt. 2021