Kristine Kujath Thorp och Yngvild Sve Flikke under inspelningen av «Ninjababy» Foto: Lars Olav Dybvig

Film som samlande

«Jag släpper ut alla pärmar och papper på golvet. Alla dessa år av utveckling, produktion och lansering under coronatider. Här ligger drömmarna samlade, osäkerheten, utmaningarna.»

Regissören Yngvild Sve Flikke trevar mellan filmhögarna inför den svenska premiären av dramakomedin «Ninjababy».



I ett halvår har vi haft tillfällig bostad. Jag, Kåre och våra två döttrar på 12 och 14 år. Vi har totalrenoverat vårt hus och nu håller vi på att flytta in våra saker som stått på lager. Möbler, böcker, kläder, allt för många saker. Mitt kontor ligger fortfarande till viss del i lådor i väntan på att arbetsrummet ska bli färdigt. Jag sorterade en hel när vi flyttade ut ur huset, men nu är jag på kasta-humör igen och går igenom låda för låda för att se om det när något jag kan göra mig kvitt med. Jag är en samlare. Samlar på saker, bilder, text som kan väcka minnen och sätta igång huvudet. Men det finns ju gränser för hur mycket man kan spara.

I dag sitter jag med lådan där det står NINJABABY på. Min andra spelfilm. Det är exakt två år sedan inspelningen, sex år sedan den första idén dök upp i mitt huvud. Lådan är full av pärmar, plastmappar, papper, bilder och teckningar. Allt detta är på sätt och vis del av filmen som nu lever sitt eget liv på festivaler och på utländska biografer. Däribland Sverige.

Rydding_Ninjababy.jpg

Jag hittar en bild av en fullsatt biosalong med barn som skrattar och är begeistrade av filmen de ser. Oklart vilken. Ninjababy hade premiär i Norge samma vecka som biograferna öppnade efter corona-nedstängningen, max 20 per salong här i Oslo. Mötet med publiken blev inte riktigt som jag tänkt mig. Nu är jag väldigt spänd på om vi någonsin kommer tillbaka där vi var. Kommer folk hitta tillbaka till biograferna? Sätta värde på den delade upplevelsen? Jag tror det. I lördags upplevde jag något magiskt i en smockfull salong. Vi skrattade och grät oss igenom musikalen Mamma Mia. Jag var där tillsammans med min yngsta dotter, hon hade fått biljetten i födelsedagspresent. Jag var helt utan filter, blev rörd av den medelålders kvinnan som bredvid mig snyftade sig igenom «The Winner Takes It All», scenen där Donna berättar för Sam att han krossade hennes hjärta då hon fick reda på att han var förlovad. Hade jag sett det på skärm hemma hade nog scenen påverkat mig annorlunda. Det var fint att bli kollektivt rörd och underhållen, dansa i föreställningens slut, hänge sig till ett slags emotionellt kamratskap. Det var detta jag önskade med Ninjababy. Samla folk till skratt och tårar. Ganska pretentiöst. Kasta eller ha kvar bilderna av barnen som skrattar i salongen?

Jag släpper ut alla pärmar och papper på golvet. Alla dessa år av utveckling, produktion och lansering under coronatider. Här ligger drömmarna samlade, osäkerheten, utmaningarna.

Jag ville göra en ful, rolig och öm film om moderskap, vänskap, kåthet, osäkerhet, kärlek … det var så många saker jag ville ha med. Jag ville inte ge svar, men visa fram ambivalensen och sätta frågetecken. När jag bläddrar genom anteckningarna känner jag mig lycklig och glad för att Inga och Johan ville vara med och skriva manus, jag behövde någon som hjälpte mig att fokusera. Flera av anteckningarna är pinsamt svävande: «Bryta helt med det som var. Släpp taget, förkasta, säg det som det är, inte vara feg. Kravet på att hitta sin plats i tillvaron. Vad är viktigt? Jobben? Miljön? Något som är bra för dig. Men hur veta vad som är bra för en när det känns som om att man inte känner sig själv?» Kasta eller ha kvar? Det slår mig att mina filmidéer ofta är väldigt röriga i början. Lika rörig som pappershögen framför mig.

11__NB_Rakel_på_gulvet_6_mnd_Copyright_Motlys.jpg

Jag hittar en plastmapp med alla frågeformulären vi samlade in efter en testvisning några veckor innan vi låste klippningen. Det är en ganska stor hög, den största salongen på Vega kino var full med folk jag inte kände. Översta papperet i högen av frågeformulär är från Mann, 20 år, student i interiör/arkitektur. Fråga en (av sju): «Ge filmen ett tärningskast från 1-6 och skriv en till tre meningar för att motivera detta.» Mann svarar: «Väldigt rolig, rörande och informativ.» Informativ?! Ja, jo, den kan ju kanske vara det för någon. Kasta eller ha kvar? Kommer jag att komma ihåg denna feedback? Säkert gör jag inte det, eller kanske nu eftersom jag skriver om det. Men behöver jag komma ihåg den? Det jag fick ut mest av testvisningen var att sitta längst bak i salongen och känna på stämningen tillsammans med Inga (animation) och Karen (klipp). Med okända människor i salongen såg vi filmen på ett annat sätt. 

Jag hittar en hög med svartvita bilder. Först ville jag göra en film i svartvitt, dra den mot den tecknade serieromanens estetik. Enkel, med linjer och kontraster. Men det skulle vara svårt att få fram dammet och skiten i svartvitt. Och det hade kanske blivit för tillgjort. Kasta eller ha kvar de svartvita bilderna? Jag hittar gamla utkast av treatment, synopsis, pitchar. Ett gammalt utkast till manus som jag skrev 2017. Synd. Kasta eller ha kvar?

Framför mig ligger tre högar: kasta, kanske kasta, ha kvar. Även om filmen är färdig och lever sitt eget liv klarar jag inte av att kasta. Inte ännu. Högarna passar fint i lådan. Jag är en samlare

Av Yngvild Sve Flikke 29 okt. 2021