Ur Ninja Thybergs «Pleasure» © Plattform Produktion

Ännu mer av samma vara

«Sett i ljuset av att nya Bond lockat mer en halv miljon besökare är höstens biosiffror ändå dystra.»

Frankrikes unga med lyxig kulturapp, Norges Oscarbidrag drar storpublik både nationellt och i utlandet, svenska debutanter rosas i världspressen – här hemma låtsas vi som om ingenting händer.



Härommånaden la regeringens utredare bland annat fram förslaget om en särskild kulturcheck värd 150 kronor – för alla personer över 18 år att spendera på valfri kultur. Kanske hade de inspirerats av det franska kulturpasset, Pass culture (se POV #79), vilket ger franska ungdomar över 18 år möjlighet att disponera 300 euro på valfri kultur under ett år. En rimlig källa till inspiration, kan man tycka, även om förslaget verkade defensivt i överkant.

3 000 kronor i Frankrike, mot 150 kronor i Sverige – är det så lågt på dagordningen kulturfrågan sjunkit på vår latitud? Så lågt även dessa kulturutredare, väl medvetna om hur mycket mer som krävs, tvingas lägga sitt bud? För vilka vanor kan man bygga på den summan? 150 kronor räcker inte till en inbunden bok, än mindre till en teaterföreställning, i bästa fall till en biobiljett. Värdet riskerar att knappt bli symboliskt ens.

Samtidigt som många – inte utan goda skäl – gläds åt att besökarna under hösten återvänt till biograferna i viss volym, är det få som vill tala om utbud och spridning: att det är allt färre titlar som ses av allt fler. Så var det före pandemin och så ser det, som befarat, ut att bli även efter pandemin. Att kritikerhyllade festivalfilmer har det tufft på repertoaren är inget nytt – även om undantag finns. Det är en utveckling som varit stadig sedan nästan-monopolet tog över i slutet av 00-talet och ännu mer sedan digitaliseringen strax därpå gav alla möjlighet att samtidigt välja samma vara. Men sett i ljuset av att nya Bond lockat mer en halv miljon besökare är höstens biosiffror ändå dystra.

För att ta bara några exempel:

  • Titane, Julia Ducournaus spektakulära guldpalmsvinnare som mottogs varmt även av svenska kritiker, har omkring 1 500 besökare på fyra veckor.
  • Nina Hoberts kritikerhyllade Julia och jag, «höstens hittills starkaste film» enligt DN:s Helena Lindblad (9.9.21), har sedan september samlat 850 besökare (många av landets komplementsbiografer har inte visat den alls).
  • Ninja Thybergs Pleasure har setts av drygt 5 000 på fyra veckor. När den visades online under 24 timmar på Göteborg filmfestival i början av året var antalet strömningar 7 196 (vilket omvandlat till branschstandards räknesätt är lika med drygt 12 000 tittare). Nog för att många i filmsverige var särskilt tacksamma för att festivalen mitt under en andra karantän kunde erbjuda så många kvalitetstitlar på nätet. Det visar också att intresset för många av de här filmerna är större än vad dagens biosiffror skvallrar om. Biograferna förlorar stadigt i betydelse hos «kvalitetspubliken», inte minst bland yngre och medelålders, men än finns det uppenbarligen ett sug att se kvalitetsfilm.

Det är lite som om det som händer i världen inte händer här i Sverige – eller i alla fall inte har någon större effekt. Thybergs Pleasure kritikerhyllades nyligen vitt och brett vid sin premiär i Frankrike. En annan svensk filmdebut som omskrivits flitigt i världspressen under senare tid är Frida Kempffs Knackningar, med New York Times som blott ett i en rad av exempel. På den svenska premiären under allhelgonahelgen kommer filmen, producerad till lejonparten med statliga medel inom ramen för Moving Sweden, visas i blott fyra städer. Bara en liten del av skattebetalarna har alltså chansen att se filmen på bio, det fönster som alltjämt dominerar svensk filmpolitik. I det avseendet är Knackningar mer regel än undantag. Många namnkunniga kan vittna om det, ta till exempel Jan Troell som debatterade frågan redan i samband med Maria Larssons eviga ögonblick, 2008, då under rubriken «Seriös svensk film chanslös» (DN, 17.10.08), apropå att hans film (i likhet med många svenska filmer) var svår eller omöjlig att se även i mellanstora städer.

I dag är situationen för den kvalitetsorienterade filmen kritisk även i huvudstaden. Internationellt hyllade Världens vackraste pojke gick knappt att se kvällstid under premiärveckan i Stockholm. Och den given är knappast ny, det var länge sedan kvällsvisning var någorlunda synonymt med kvalitetsfilm. Inte konstigt då att det är «kulturtanterna», i vid och positiv bemärkelse, som upprätthåller visst liv i arthousesalongerna, vilket ändå får sina konsekvenser. Det är lättare att sälja in Oscarvinnaren The Father (höstens stora glädjeämne med 105 000 biobesökare på tio veckor) än de bägge Cannesstämplade Titane och Pleasure.

Allt färre av filmens aktörer tycks ha råd eller mod att agera på bara lite längre sikt, förkovra och utmana publiken, i hopp om att de därmed också ska återvända till salongerna. Allt handlar om att maximera, hellre Bond på samtliga dukar samtidigt än att riskera tomma stolar på en mer krävande film. Det är detta som monopolet har frammanat, och som vi successivt vant oss vid. Som substitut scrollar vi hellre efter kvalitet i streamingtjänsterna (ofta förgäves) eller väntar till en film har premiär i ett fönster hemma (i flera fall hinner vi glömma den under tiden).

Är det då bättre i andra länder som i likhet med Sverige har en stark filmtradition och ett stödsystem med skattemedel som grund? Kanske lite ändå.

31_Verdens_Verste_Menneske__Oslo_Pictures_NtrawG9.jpg

I Danmark, med stadigt hög bioandel för inhemsk film, samlade Thomas Vinterbergs En runda till över 800 000 redan förra pandemiåret. I Norge har Joachim Triers Världens värsta människa setts av 104 000 på knappt två veckor; i Frankrike 116 000 på samma tid. Återstår att se hur många besökare filmen – Norges Oscarbidrag med stor chans att också bli nominerad – lockar på svensk bio. Det ideala vore förstås om den valdes ut för Biopasset, alltså den nya bioklubb som genom generös rabatt ska få besökare över hela landet att gå mer på bred kvalitetsfilm, och framför allt, enligt dansk framgångsmodell, se filmer som de annars inte hade sett. För Världens värsta människa är precis den typ av kvalitetsfilm som kan samla ett brett skikt av både äldre och yngre publik, en film som har såväl attraktionskraft och underhållningsvärde som substans. Om Biopasset ska bli den injektion som filmsverige så väl behöver – då krävs det också att branschen upphör med att underskatta publiken.

I en annan ände ligger det så klart på Filminstitutets bord att gjuta liv i biokulturen, men därifrån hörs mindre än vanligt, kanske eftersom ingen ordinarie vd hunnit efterträda Anna Serner, vilket under en så här viktig tidpunkt är olyckligt.

Det totala biografstödet för 2020 var nästan 26 miljoner kronor. Plus 100 miljoner i krisstöd. Används dessa pengar till förmån för ett varierat utbud? Är incitamenten för biograferna att visa kvalitetsfilm tillräckligt hög? Är det rimligt att all film äldre än 2015 kategoriseras som «klassiker» och därmed automatiskt kvalificerar sig för visningsstöd (med risk att konkurrera ut nyare titlar från biograferna)? Är det skäligt att No time to die får lika stor krispeng som Pleasure och Titane? Krisstödet ska bottna i de filmpolitiska målen, är det sagt, men gör de verkligen det? Och framför allt, och alltjämt, hur kan man minska maktkoncentrationen på svensk bio?

Detta är några frågor som Filminstitutet borde se över. I länder utan statliga subventioner löser marknaden det själv.

Och för att till sist återgå till den franska kulturpasset, Le Monde rapporterade nyligen (22.10.21) att nästan 800 000 unga nyttjat tjänsten sedan lanseringen i maj – och ytterligare två miljoner kommer att få möjlighet att logga in under 2022. Som väntat under karantän har mycket av pengarna hittills lagts på böcker, hela 78 procent (där manga står för huvuddelen). Samtidigt har fem procent av medlen spenderats på bio (samma andel som för inhemska streamingstjänster), en siffra som lär stiga. Detta i en kultur där Skolbio är en institution att räkna med, där även ungdomar har för vana att gå på bio och där filmen har en självklar plats både som folknöje och konstform.

Av Jon Asp 29 okt. 2021